lördag 9 juni 2018


Alla tankebanor. Alla trådar, alla dess röster som klingat, som ännu ljuder. Alla bär de på sin punkt, sin vinkel, sin känsla. Singularis till pluralis ut i oändligheten där bitarna vittrar sönder till det stora som genom öga inte kan vittnas.
Letande mellan allt som begav till nästa komma ska. Sökande ut och in för att förstå det som utgör nuets här.
Edens bottnande ensamhet efter drunkningarnas aldrig åter ställs mot addering.









Räknar med framåtliggande år vars skvalp klingar mot sinne.
Till:
Kontinuerliga krängningar.




Bryt, re-play,
Han sade till mig, den där skötaren på slutenvården. Han var go. Han kände igen mig från gång till gång och kallade mig för Lilla Tigern. Han sade till mig, att jag borde inte tänka så mycket, att jag inte borde ligga där, att jag borde gå ut och dansa.
Jag log alltid inombords av hans mening (likt ännu :')).
Jag visste att dans tar mig aldrig bort från sak som jag aldrig begrep.








Det som starkt i hand dragit || resolut har sänkt.
Står emot rörelsen för att rubbas.
Ruckar dyk ned i fria fall.
Till nuets här.
Luft att andas.
Vy att vila gentemot.









Var är tillit att känna, hur faller bort, när det främmande skräms





Adderingarna. Den eviga ekvationen.
Realiteten i upplevelse.






När hand står tom, fyll dess rum.










Jordgubbar och kaffe som bismak, det familjära med förvrängd kombo.

lördag 2 juni 2018


Jag har försökt i dagar nu att skriva ett sammanhängande blogginlägg. Men jag slår knut på knut på den där munkaveln. Sedan står jag stum inför realitet, inför realiteten. Totalt stum.
Jag talar med min talkontakt. Men får inte fram det jag tror mig behöva få ut ur min kropp, den som brinner här och nu, det som aldrig begravs när det sväljs. |skriv skriv skriv| Jag talar utan att hålla mig saklig till kring det rådande. Jag svävar mellan allt som smärtar. All skit från förr som sitter kvar och sätter skit till dagen. Backar bandet till här och nu. Min rullbandare jag har i mig. En visualisering som hjälper. Ibland hoppas jag på det där språket. Att det finns. Tysta leken. Den där, där det som sägs mellan raderna, det som rymmer så mycket mer än orden som det utgörande av själva meningen. Att det kunde finnas. Det kanske kallas ögonkontakt. Kanske kallas ömsesidig välmening.


Och munkaveln, den jag fört över min mun, knutit runt mitt huvud.

Jag vågar inte tala med de runt mig. De jag släppt in i min sfär.
Med kvasten försöker och försökt mota ut. Rester, de levande likt dess fragment som fallit ned utefter år, efter yra. Fallit ned och landat i vrår. Landat mellan springor tills de vävt sig in, växt samman med min stomme, med min märg. Stommen, min trampade grund som aldrig bär. Min mark som den rännande.

Bakom mig slår vågor från mörkarhavet mot kust. Dess sälta skvätter mot min nacke. Min sälta rinner längs mina kinder.
Framför mig är slättmarken. Ändlösa gräslandet. De vida vidderna vars horisont kläs av de dimblå bergen som likt en sinusvåg dividerar vyn av element från element.
Min mark som den rännande, min mark som det krackelerade.
Den där dansen över tusensplittret av allt som sig begav, av alla möjliga begav som aldrig blev av. Solen som bränner. Regnet som inte faller.

Jag ser inte min framtid. Hur längtan än målar ut möjligheter med färger hon blandat, tärningskasten med sidolös pjäs.
Ser rakt fram. Jag ser bakåt.
Rädslan vänder mitt ansikte bort från ögon, mina händer som inte kan greppa. Att se åt mina sidor mäktar jag inte med. Så jag börjar där. Med att se vad som mig är intill.




fredag 1 juni 2018

Allt är konstigt okej, hur har ni det?! -Mvh, från mitten av tornadon













morgontoner||ordpåvift||vadärvad||fattarenheldelmenbegriperingenting||tackavetjagtalkontakt
solen skiner
jag flyr ut i den idag
adderar till lite nöje med nyttan
pausar på vägen
tar den där extra svängen förbi in

måndag 28 maj 2018

http://www.nicabm.com/brain-a-quick-and-simple-way-to-think-about-the-brain/
←hemsida med tydligare bild

Alltså, denna bild.
Den delades på ett twitterkonto som jag titt som tätt tittar in på.
Gillar hur det är framställd. Upplägget, infomängden, illustrationen.

Den skrämmer.

Hur många gånger jag nu genom tid har tittat på denna vet jag inte. Men den ger mig något ☺ var gång.

För det är svart på vitt (om än sin ringa färgskala).
(Och trots ringa färgskala så) målar den upp begripelse som är större än något svart på vitt.




Bara en gammal följeslagare:

måndag 5 mars 2018




Reser mig från ett stadie efter fall. Tron på vidderna vacklar med allt som sagts genom det slutna under året, under åren som regnade och nu står jag här, där, med fötterna i det spegelblanka vattnet som når mig till anklarna. Står där under det som ännu droppar. Som jag är i en mörkergrotta med knappt ljus. Det där med att försöka se genom mörkret utan reflektion. Som att gå in i en skog under natten. Som att gå in i en skog under snöklädd natt. Skillnaderna.
Jag kan inte se vad jag minns, jag minns inte det jag ser. Stressen sätter mig i spinn och spinnandet skapar trassel och upptrasslandet erinrar mig om vikten kring lugn. 

fredag 23 februari 2018


























Fann i källaren en bok som alla vi barn i lågstadieklassen fick där någon gång runt nittiotalets början. Den är vältummad med gulnade blad och limningen knakar när jag bläddrar i den, bläddrar där mellan nedvikta hundöron. Uppvikta hundöron. Markerade rader. Det är en diktbok skriven som böner från djuren i Noaks ark.




Den har alltid varit betydelsefull för mig. Ända sedan barnsben har den tittat fram sällan om sällan men likväl då som då genom livet. Den fyller mig med något när jag läser där mellan de olika djurens röster, den bryter en ensamhet med ordformationerna. Vill läsa mer av henne.









söndag 31 december 2017

Vaknar upp till rädsla och någon slags olycklighetskänsla. Men skrattade jag inte, log jag inte där innan jag somnade igår kväll?

Annars var jag utmattad under hela gårdagen efter att vaknat till rädsla och panikkänslor. Slog slag jag inte vann. Sedan däckade jag till komp av hjärnan. Försvann in i den där världen, där fasor styr och jag har ingen kontroll. Susade runt under några timmar (armbandsuret jag aldrig tar av mig i onödan sedan jag skaffade ger mig perspektiv som inte längre skrämmer). Kom tillbaka till kropp. Inget minne från vad som nyss utspelade sig där inuti. Känslan inspelades. Sedan någonstans somnade jag. Drömde en hel dröm. Från början till slut. Ibland är de drömmarna bättre än en film, hur ont de än gör. Tårar rann när jag vaknade från drömmen. Den slutade med att jag blev omhållen. Under tiden medan jag vaknade fick jag ett varsel som hjälpe. Det kanske kallas hallis.

I vakenlivet sökte jag mig sedan utåt. Närhetslängtan var maxad. Kröp upp i knä. Hade tillgång till leenden som efter en stund kom sorglöst. Och den fantastiska känslan av att möta leenden blommade upp. 

I grund och botten är jag inget mer än alla känslor. Där mellan osammansatt uppbyggnad. I grund och botten har jag ingen fast känsla, det är som ett fritt spelrum där de negativtbetingade är starkare än de positiva och de positiva är färgade av de negativa. Men den summan vill jag inte tro på. Ser det mer som en felekvation.

Allt är alltid i en ständig rörelse framåt. Hur avstannat allt än ter sig.
Hur upprepande det än känns.

För hur ska en avstanning kunna ske i, under ständiga krängningar som spetsas av frivilliga som ofrivilliga intryck? Intryck som formar tankebanor. Tankebanor som slipar grunder. Det går inte att förringa det en vet. Och hur en vet är i slutändan bara känsla. Och det känns bra.


Mitt på ett båtbyggarkrön från vikingatiden sträckte sig en klent tilltagen nyponrosbuske upp mot sky. Invid fanns tre gravrösen. Stämningen där var speciell, vet inte hur den ska nämnas mer än aktningsfull. Floran med lavor och blomster jag inte sett på länge eller aldrig sett. Det var som ett slukhål i tiden som ropade in när den nästan höll på att passeras. Inte visste jag att den fanns, eller vad den bar på.

onsdag 27 december 2017

God fortsättning!

Här kommer brottstyckesbild på en tidig höståker som var täckt av spindelnät (mäktigt) och ett annat på det gamla krematoriet (nostalgi).
















































Annars, julen blev annorlunda men skön och perfekt på sitt vis! Avslutade julafton med att under några timmar skriva ut text/dikt eller hur de benämns. Kom sådärlångt under några timmar med de monotona rörelserna. Skrivaren har en tendens till att vilja bli matad med ett papper i taget. Sedan det där med att hjärnan spinner loss av alla orden jag någon gång har skrivit. Det blir då inte alltid lätt att läsa, eller snarare tjuvläsa.

Jag skulle ju inte läsa medan jag skrev ut för att undvika att hjärnan skulle spinna loss så som den gjorde sist jag påbörjade mitt första utskrivningsmaraton. Nu väntar nog två eller tre till utskrivningstillfällen, tre. Om jag känner mig rätt kommer alla färdigutskrivna papper ligga i en hög i ett halvår eller två för att undvikas att hamna i soptunnan om jag tittar på dem för tidigt. Det där med självkritik. Det där med att tankebanor inte alltid är välkommet. Det där med en text i taget, ta det lilla lugna. Vill ha dem på papper för att idas med att redigera dem. Har oftast motstånd till att ändra i det en gång skrivna. Men de behöver gås igenom. Vissa står olästa. De flesta ofärdiga.


torsdag 21 december 2017

Tiden må vara ur led.

Depressioner som drar undan människan från det som hon älskar. De hon älskar. Drar undan människan från henne själv.
Ett fritt fall genom en levande mara.
Men någonstans finns förnimmelsen, av något annat.
Depressioner med dess mörkerhistorier. Men någonstans finns känslominnet som spelar på längtans strängar. Vad är det som är så starkt att det inte kvävs? Är det möjligheter, förändring, är det hopp? Kan det kallas motstånd, kanske kärna?
Var i depressionsdvalan som söver ligger de minnen som inte bär missklang.

se upp!

Ett av mina finaste minnen innehåller inte mycket. Men den rymmer ett lugn.
Jag minns inte från vilken ålder och funderar inte kring det då det känns egalt. Men jag minns den där rena stunden av lugn när jag låg i gräset och blev slö av sommarvärmen. Hur vindstilla och varmt det var där mot mark, under sol. Hur det blåste sådär kraftigare upp i sky mot de resliga björkarnas trädtoppar. Hur tankar och sinnen dansade med molnens snabba framfart, hur löven rasslade. Hur jag bara kisade och trollades med av ljud och bild och försvann in i harmonin.

Jag tittade ofta upp på molnen som barn, det var som att åka en bergochdalbana efter ett tags fokusering. Rörelserna band min blick tills tiden föll bort. När tiden föll bort blev rörelserna levande. De blev snabbare och snabbare och sug i magen uppstod. Det pirrade av främmande behag, ungefär som samma pirr som förtjusning, ungefär samma pirr som krönen ger i en behagligare bergochdalbana, inte de där monsterbanorna som mest leker med ens rädslonerver. Men någonstans blev jag orolig inför det hela och slutade vid tidig tonår.

Jag bär mitt gräs-, björkar- och molnminne med mig när jag minns det.
När depressionen inte äter upp faktum för att spotta ut andra kvävande faktum.
Men ett faktum står som reellt. Allt jag upplevt har hänt mig. Det har inte hänt personen invid som genomlevde samma upplevelse. Tillsammans har vi en gemensam upplevelse vars personliga associationer smälter samman till förening när tankar och känslor delas utan förebrå. Antar att depressionens faktum mer än dess desperation behöver sakliggöras. Men vägen dit har blivit längre för var år som går. När faktum gör ont, när faktum osynlighetsgörs, behöver desperationen synliggöras, under form. I trygghet. Antar att depressionens desperation behöver sakliggöras den med.

Jag tror jag inte alltid är så snäll mot mig själv.
Stundom bannar jag mig själv.

En är alltid i slutändan sin egna värsta bödel.
Det där med att välja sin tro och känna den.


tisdag 19 december 2017




En från förr är borta. Nyheter talar emot hopp. Världen pockar runtomkring, stundom lent, stundom strävt, stundom ryandes. Mina sinnen vränger sig. Jag vaknar med tårarna som gömmer sig bakom hårda tankar med deras utan: som med:belägg. När jag ser igenom min chimär bryter tårarna fram och min önskan får röst. Den känns vek inför realitet.

Jag trampar mig ur ett hjulspår och faller rakt ned i nästa djupa fåra. Försöker minnas att jag är bäst på att ta mig genom terräng och att vägar inte är till för mig(?). Det svider och gör ont. Allt som river. Jag har aldrig varit bra på att ta hand om mina sår. Nu lindar jag dem. Den ena efter den andra. De är så många att jag blir snurrig. Jag får inte vila. Dåtiden är hätsk under orotider. Och jag vet inte hur det ska gå till att stänga av.

Stressen sätter sig till somatiska krämpor. Jag förringar de själsliga. Jag har inte tiden till dem alla. Och där är en omaka ekvation. Elden pyr vekt inför mörkertiden, det är där jag är nu, som eldvakt på öppet fält.
Och någonstans vet jag, att allt passerar. Att hanterandet är av vikt. Min omvärld pockar. Hur jag disponerar mig inför dispersionen. Att livet kan visa sina färger genom tider som tär. Jag behöver vila i famnen.


En kaffekopp till, rubba mina cirklar. Jag vill så gärna måla idag. Det var så skönt när tiden försvann utan intryck från något i förrgår. När den försvann genom avtryck. Blanda färger, drag på drag med penseln tills det kom fram den där haren som tvättade nosen där i majmånad på en liten äng nära där jag bor. Testade textilfärg som jag köpte för ett halvår sedan för första och inte sista gången på en tygpåse.


måndag 4 december 2017

Ibland finner jag anteckningar från då eller nyss som jag behöver vid vissa lägen.
Du kommer vila i dig själv samtidigt som du fångar dina längtanden du har i livet.


På Luciadagen ska jag ut bland nya människor. Språkövning, ficklampspromenad och brasa väntar där på kvällen. Låter hur gött som helst, gå i skogen med andra nyfikna. Om jag stryker var om och ignorerar potentiellt dagsskick och ser min blyghet som FalseEvedenceApperingReal (go'förklaringen en gammal kompis gav mig).


En barndomsfavorit, barndomsberoende i fnissfnisstappning.
Var tokig i dataspel från 86:an, 286:an, 386:an.. till första pentiumdatorn.



och vem är du idag?


deluxefniss





onsdag 29 november 2017


Morgontankar,
Mörkret har sina avskavande tendenser. Klär in känslor med ord av realitet som galenskap. Men vad är egentligen det som betecknar faktum, vad blir det sakliga i den ständiga rörelsen?
Tankar som färgas av intryck som sållas, som gros. Känslor som cirkulerar där kring.
När rösten inte bär. Förs ljus över skuggor, faller skuggor över essens.








Vätan faller i novemberdunklet. Och ett ljus brinner. 



lördag 25 november 2017

 Igår.
Idag släppte chocken och sorgen kom.
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig
Skriker tyst och gråter öppet. Går in i gryningsskogen, lämnar gatlyktor och enstaka morgoncyklister bakom mig.
Fågelkvittret har just börjat ljuda bland björkarna i utkanten. Vid gränsen in till tallskogen reser sig granarna högt mot sky för att under tallarna fortsätta mer utspritt och mindre resligt. Det är aningens för mörkt för att vandra på stigar men de kommunalt omhändertagna lyser upp med sin meterbredd. Tårar väller fram av ett år gammalt favoritminne med henne. Får leende som ruckar på mina blöta kinder.
Stannar och tittar upp.
Skogen ser ljusare ut. Kvittren är med mig till skogens mitt. De harmoniska vågspelen i ljudningarna. Viker in på en stig som tar mig till min favorittall.


stjärnlek

söndag 12 november 2017

Sådant som finnes vajandes för vinden i skogen
Idag känner jag mig lite pigg.

Jag vet inte hur det gick till. Eller jag kan alltid ana. Jag känner för att tala och umgås.  Tur att jag är kvar här nere vid havet. Det finns även en liten tös här som direkt flyttade in i mitt hjärta där förra sommaren :')











Nu lättar natten. Himlen tonas upp i den där nyansen som bär mörkt som ljust. Snart ser jag vattnet!

lördag 11 november 2017


For genom ett novembersvea med tåget. Det är mycket som snurrar i huvudet. Och i magtrakten. Andningen fungerar.


Sitter och lyssnar på regn som piskas runt med vinden. Är alldeles nära vattnet. Det stora vida havet. Jag är alldeles nära min familj. Det är inte min enklaste resa. Men känner att min hand är hållen.














onsdag 1 november 2017

Dagen börjar innan stressen ekar ut sin framfart genom ådror och nerver. Det känns ovant.  Jag kan förnimma utan att minnas en sådan här morgon. 
Hittade min låda jag behövde igår, fann teckningarna. Hur de framställts gjorde ont.  Men jag ser poängen i dem, ser viljan bakom.
Lyssnar på soundtracket till The Pianist som ett komplement. Saknar min Chopianskiva jag hade som barn, den brukade snurra i min bergsprängare när jag satt och tecknade eller målade. Nu är det en av låtarna jag letar efter, vad den heter eller hur den ljuder har jag ingen aning om.




rörelser som det utgörande av kontur fungerar sällan (aldrig?) för mig
Har för första gången i mitt liv suttit ned i en skivaffär och lyssnat spontant på skivor där för några veckor sedan. Relativt avslappnat dessutom för att vara jag. Någonstans kände jag musiken och jag hörde den tydligt där i hörlurarna. Det resulterade i att jag kom enbart hem med skivor jag gillar, inte bara de jag tror mig gilla, vilket underlättar även om de skivor som inte biter sig fast med en gång kan vara givande efter en andra, fjärde anblick. Den ständigt pågående utmaningen ger avkastning (nio år (+2)). Många saker från tiden i den stora staden släppte jag aldrig efter konkursen. Som den att ta en del av det offentliga rummet. Må vara långsam. Är enträgen.
Vågade genom darr säga ord till en föreläsare efter en intressant presentation, då hon stod på golvet. Sedan fick jag frågor av henne, då stapplade jag tills jag blev stum och sade tack en gång till. Det var den första föreläsningen jag varit på under hundra år. Den jag skulle till i den stora staden blev inget av.
Föreläsningen jag besökte gav en gnista av oväntad karaktär.



Nu drar en förställning i min längtan. I den stora staden, självfallet  >_<.  Det blev en otippad utmaning. Att ta mig dit mol allena som med sällskap. Att släppa närmsta omvärlden som kommer att sitta som jag på stolar och fokusera sinnen på det som bjuds. Släppa allt kringliggande under två timmar och resa in i annan värld. Utgången ska bli spännande.


måndag 30 oktober 2017


Dräller kaffe över min Kakmonstretpyjamas. Det återkommande. Har dragit i lådor utan att finna det jag sökte. Det var serier jag målade i tjugoårsåldern jag skulle vilja läsa.
Ungefär där skulle jag vilja stanna idag.
Med seriealbum och tidningar. Försvinna in bland bilder och historier, alla de som byggs upp mellan de printade. Har ett nytt album som jag aldrig har läst. Under en tid fanns Serieboden i staden. Då var jag inte så stor. En lokal en halvtrappa ned som rymde begagnade som enstaka nya tidningar att bli snurrig av genom att välja emellan. Det var en skattkammare. 
Läser någon av er ännu serier? Under perioder tidigare i livet andades jag genom sidorna.
Är trött på min koncentrationsoförmåga. Utmanat mig, en garde!  Vem är jag utan att näsan trycks ned i en bok så där lite för ofta? Öhh springer vilse i min skalle. Tror att boken jag beställde igår kan vara en bra början. Verkar vara en sådan där som det går att läsa ett kapitel då och då utan att historien brister. Tror att det är en sådan som ger mer än det tryckta.

Fönstret skvallrar om att ljuset är med idag. Lampornas sken som sakteliga bleknar mot dagen.
Skogen känns levande och lockande denna höst, även om den drar sig ihop för vintern. Det var länge sedan jag såg de sista eftersläntrande groddjuren eller tappra trollsländor. Flygfän dansar ännu runt. Rådjuren knatar lugnt runt som vanligt. Mötte en stressad ekorre som inte ides med att dölja vart den skulle.
Annars har jag mött andra djur som fått hjärtat att slå frivolter <3<3<3
Var kanske lite för lugn i somras inför en grävling som kom knatande fram från högt gräs nära motorvägen som skär genom stadens utkant. Den blev varse om sällskapet och sprang tillbaka in i gräset. Där behövdes inget knäckebröd i skorna. Rätt nyligen simmade herr Bäver för andra gången i år förbi när jag gick längs åkanten i skymningen. Han brydde sig inte trots knappa meter mellan oss. Slog en lov i vattnat under någon minut till min stora fröjd.
Det finns rätt många djur jag aldrig skulle vilja möta. De flera är väldigt små djur.

Idag ska jag inte falla till oron! En garde till det med.  

torsdag 26 oktober 2017

Sitter och faller i ord främjar depression. Loopar, cirklar, spiraler. Det fria fallet genom rum och tid, det låsta tänket som manar väg.
Vilket sinne som breddas, vad som tömmer, vad som ger. Lugnet efter stormen. Baksuget. Mörkret som drar mig ned i något vilket kläs som realism men skallar ut hopplöshet. Den förvrängda omständigheten.
Men inget som aldrig är kan vara. Jag vet inte om jag kan betro mig att bära det jag inte kan vidarehålla. Jag vidarebehåller, för jag tror mig veta.
Fann mail, från över fem år bakåt för några veckor sedan. En trave olästa. Varför jag inte tidigare öppnat den fiktiva boxen vet jag inte. Bland dem där i fann jag ord vilka svepte över mig till det där leendet som öppnar tårkanaler. Jag har nog känt mig väldigt övergiven. Mer än vad jag vågat känna efter.







Klockan säger snart dag med dess tillhörigheter.
Samtliga bilder härstammar från internet.

onsdag 25 oktober 2017

Ord från igår,
Mitt kaffe smakar idag, gott. Mina sinnen vilar någorlunda efter nervositet igår hos en ny läkare.
Om ett par dagar är det begravning. Ord att säga vid kistan har inte kommit, mer än en mening på få ord. Det kanske stannar där. Jag är inte traditionsenlig människa även om jag uppskattar traditioner. Nu handlar det mer om att jag vill. Då låses sig alltet. Det är jag väl van med. I de flesta situationer.
Nyss föll något som bet sig fast. Något jag inte hann. Något jag hinner även om vi inte kommer att dela. Men i centrat delar jag alltid.
Tid är alltid relativt.

När jag var fjorton år lärde jag mig av en lärare att det inte fanns några rätt eller fel i sorgereaktioner. Han gav vår oss i klassen en bit av hans historia som han hade skämts över under många år, hans sorgereaktion när han var i tonåren. Vi lyssnade alla helspänt, han var en sådan där bäst lärare. Det är en av två lektioner från honom som jag då och då plockar upp. Den andra handlar om att sätta gränser vilket landade lite väl sent. Det är ett problem jag har. Att upprätthålla mina gränser.
Var alla de olika gränserna ligger. Varför vissa kläs i taggtråd, varför vissa är vidöppna hur mycket det än smärtar. Varför vissa är öppna utan att det smärtar. Varför vissa gränser är söndertrampade såpass att det inte(?) gör ont längre. Varför jag aldrig vet hur mycket jag är sams med.
Jag försöker stänga mig (aldrig helt) för att lära mig att öppna mig upp. På ett vis som passar mig. Jag vet inte om jag går rätt väg, eller om jag blev motad. Hursom egalt. Vården stammar jag inför, de säger inget. Kanske jag inte har uttryckt mig hur jag tänker. Vet aldrig hur det ska hinnas med. 
Jag litar på mig själv, på mina längtanden, på mina viljor, litar på att det som finns kommer komma fram och göra något väl här i världen. I någon kaliber, i något omfång. 
Men jag litar inte på den relativa tiden och dess formationer. Jag litar inte på omständigheter, jag litar inte på att gilla läget. Även om de alla kan vara bra på sitt anpassade vis. Sedan det där med att jag tror på förändring. 



måndag 23 oktober 2017

Inte låta tomheten ta rum. Inte stå där inför rädslan, stapplandes stum.
När tomheten kommer. När världen yr in med sin realitet. Om än för hård. Om än av osundhet. När någon rycks bort. När förnimmelsen nekades. Växer sig något stort. Greppar tag om mina rädslor. Min motor som startar, en växel som vill föra mig till något som tar mig ur. Helst nu, men det går bra idag. Till något bra som ger mer än vad min rädsla säger sig att klara av.



Min rikting kröks av nästlande tankar som lägger sig omlott i sitt omlopp. De yr så lätt upp till det stora snurrandet. Där står jag i tornadon med en hjärna som inte vill stänga av allt som vill fram.

Gräsrotsnivån. Ringar på vattnet. Var saks tid och rum. Och de där fria andetagen. Att inte känna sig ensam. Hur står utan svar, när visar registret, var pekar ut på kartan.  Neka frågan varför som mest är som det frätande i såret. Inför var sammanhang. Men att ställa sig den på en annan nivå, vid rätt tid som andrum, ger svar. Som en sädesärla som näpet vickar på stjärten. Det där lugnet och lilla leendet som inte kan nekas, det som penetrerar var känsla av negativ klang.  Det som sprider sig som nätta men solida ringar av det flytande. Från att spänningen bryts. Det handlar om tillit. Jag är inte(?) där. 
Det handlar om samspel, jag är inte(?) där.

Var saks tid och rum.


























Och sorgen, den bubblar upp efter eget behag. Jag motar den inte undan. Bitvis rädd inför att den ska fastna som förr, rädd inför vad det medför. På det större, helt orädd inför det som är en del av mig själv. En del. Sorgen med dess spretande blir aldrig alltet. Sorgen är inte i en konstant form. Dess uttryck av reaktioner är krasst, val. Jag tror den är nyttig. Jag tror inte på envälde. Jag tror på samspel.

torsdag 12 oktober 2017

Hösten svepte in här om kvällen. Ett liv drogs tillbaka.
Mitt hjärta slutade att hamra genom bröst. Riktning utstakades. Rakt in i blindo. Jag är rädd utan panik (-så länge jag inte slappnar av-). Sorgen skrämmer mig inte. Det är omständigheterna som när det tärande.


Jag kan bara förlita. 

fredag 29 september 2017

Fyllde år.
Lyckades få fokus och gick för att mata änderna sådär som jag titt som tätt med gör. Det ger mycket att mata de liven. Se deras personligheter, deras rädslor som orädslor (vissa nyper mig i fingerarna, vissa står på mina fötter, vissa cirkulerar i bakgrunden men vill likväl fram. Vissa är hackkycklingar, vissa är unga och oerfarna, vissa är skarpare, vissa bara kvackar rakt ut och igenkänningsharangen kan fortgå).
De ger mig ett lugn, där jag stundom (längre än sekundartat) glömmer bort att världen passerar intill, ibland så pass att ändernas överspändhet hinner varna mig inför antågande av människa eller hund.
Jag tycker de är härliga (och extremt häftiga som intressanta) och jag ler stort där från parkbänken, eller åkanten. Vissa människor ler mot oss. Det värmer.

Hon bodde med sina ankungar vid en åtarm utanför stadens bebyggelse. Skygg för minsta antydan till en hastig rörelse, men slappnade av snabbt och mindes sedan från gång till gång.
Någon vecka senare var ankungarna framme.

Var ute i obygden i somras, där jag gärna själv skulle vilja bo. Den lilla familjen jag besökte har får i mängder. Fåren rädes inte mig. Fast jag var ny. De kom fram och bufflade nästintill omkull mig med sin omringning av huvudpuffar och kli- som klappvilja. De som var skygga betedde sig helt i motpol. Det var som en askungekväll. Den där balen på slottet. Fast jag stod bland djur i en hage och balanserade där på huk för att inte sätta handen i spillning.
Sedan var jag gladninjan. Fick så mycket kärlek och energi som susade runt i mig under flera dagar. Stunden med den lilla familjen blev bara fantastisk. Jag skrämdes inte av att tala och samtalen som blev givande vad vi än talade om.


Djur lugnar mig mycket. Mycket mer än vad jag minns :')

Får som lever i naturreservaten under sommartid. Gammal favvobild.

söndag 24 september 2017

Kastas runt. Min röst når inte fram. Rädslan fräter sig genom sinnen. Kroppen trycks under jord.
Alla sporer från rädslan som skjuts ut från framfarten för att söka näring. Greppar tag i känslor för att dränera dess depåerna från något som inte ska dräneras. Det näringsfattiga som förvrids från sitt ursprung till paniska tendenser som svar. Rädslan som fäster sig vid allt som inte är tryggt in i märgen.



med fötterna, magen på jorden.
Ställer mig på krönet och blickar ut över vidden. Allt som slagit rot ligger uppdraget i en röra. Vissa bär blad som torrt rullat ihop sig. Andra bär ännu gröna blad, bär upp sina gåvor. Knäna som viker sig inför. Händerna gräver bäddar. Försöker rädda det som gett upp, det som ännu spirar.


Solen vänder sitt ansikte från nord. Ljusets tid ränner snabbt bort. Hösten sätter klasar av guldmynt i björken. För lågorna till lönnen. Tid av mörker som reflekteras under elektriskt sken.
Jag vill lyssna till viljorna, inte till spretande rädslor som nästlat in sig till ställen där de inte hör hemma.
Jag drar i tåtar, följer sporerna. Försöker finna kärnan. Det jag ser genom dunkel är maran, de levande marorna.
Jag backar. Utan att vända ryggen till.


sökmotor som källa.
internetsaxat

Det mesta i livet tror jag handlar om språkfel. Att inte ha språk för känslorna. Att språk inför känslor ter sig så annorlunda människor emellan. Brist på uttryck. Det kan på sitt vis liknas med berättelsen om Babels torn. Det är enkelt att kommunicera för det mesta oavsett olika ord för samma sak. Men när det talas om olika saker, det själsliga som betingats av ens personliga upplevelse. Står jag stum och rädd. Jag vet inte hur jag ska kunna tala känslor. Jag hackar som en gammal motor fylld med luft. Kanske jag bara behöver den där lejonutandningen. 
Sedan den där viljan, viljan att nå fram till varandra, att mötas. Den som tillsynes verkar ha klingat av i vår värld.
Jag mår ok denna morgon, tror jag (jag börjar förstå att jag inte förstår tidiga orossignalement). Ska utmana mig att sätta mig på buss eller tåg imorgon. Det är en föreläsning i huvudstaden som lockar. Vet inte mer än några radar om vad de ska innefatta. Eller jag begriper inte alls vad den ska innefatta efter de beskrivande raderna. Men nyfikenheten väcktes av dem. Kanske det ger någon vila till oron i mig. Kanske det ger något förklarande. Kanske är det av nonsens, kanske ger det mig något att filosofera över.
Vilket som tänker jag inte låta rädslor fälla mig från att fara. Det blir en utmaning bara i att vara bland människor under en hel dag. Tack och lov kommer min hand kramas.


Hoppas livet är snällt mot er där ute i intranätet. Hoppas att morgonen ger smak, att dagen leder er till det som behövs, oavsett form.

lilla dunbollen



lördag 10 juni 2017

























Även om tron ruggas upp efter åskan. Med dånet efter nedslaget. Med donet efter personen. Jag begriper inte vem jag är mitt i alla rörelser, uppdelningar som förblir sammansatta av luften jag andas in. Jag letar mig bort från in. Med händerna knutna. Mitt ansikte gråter när själen inte begriper, när själen begriper stelnar mitt ansikte inför. Ögonen som de skvallrande kring alltet som är hälften av det som hålls i kupad hand. Det som rinner bort mellan fingrar, faller i träda längs mina fötter.

Världen står i grönska. Växter frodas och spirar upp mot sky. Den fukta luften för fram dofter till sina maxima. Jag räds genom ny form. Vapen som skydd. Skydd som fördärv, fördärv som begynnelse inför det som aldrig kan vetas mer än vad de nötta spåren säger.  Repetitionerna som greppar bågen, den som lämnats längs vägen. Som om jag snurrar runt i en cirkel, fast formationen är allt annat än en rundning.
Enträget sträcker mina viljor sig efter liv. Alla stenar, stubbar, nedfallna träd jag kunde ha satt mig ned vid passerar jag åter förbi. Jag sväljer min tunga och förvrängs. Jag försöker mig på tal och slungas ut i hav för att dras upp i eka av främmande hand. Nätternas mörker som slår mig över bord. Ned i det där som dukas upp som realitet. Jag letar mig in för att komma bort. Valvet som rymmer de stängda portarna, de som stod vidöppna vid något som kändes som nyss även om kalender säger annat.

Egentligen är jag trött, slummertrött. Inför allt. Likväl slås och bankas det inifrån. Den där viljan, viljorna.