tisdag 9 oktober 2018


Lämnade min sfär och mötte andetagen som tuggor tar.
Öppnat dörrar vars längtan sipprar ut mot det stora.
Oken jag bär, det som väger mitt hav. Genom hacken från tiden. Läggs adderingar mot sin helhet. Mot den stora menlösheten som tappar sin mening och lämnar frågetecken mitt bland menlösheten i frågan. Ensamheten som stegrar sig mot det som river. Det är inte att axla av när luften som för tynger mot mark. Det är inte en balansgång mot de ändlösa vidderna. Det är att inhysa.

Det som river lyfter sina klor mot tiden som inte bär väl.  Att tappa sak inför den stora rymden, där utanför sfär. Där ord och dess sammansättningar aldrig berörs. Där takten leder framåt bort från det bärande. Där takten fram är det raka att krökas inför.
Lågor som fladdrar genom luftens strila strömmar. Den luft som med sina sug vittrar fram meningar som ger begav andetag.
Vad som fyller, vad som helar, var som trär, vad som tär.
Vad som famlar, vad som stannar.

Att så lätt glömma, vad som bärs även när sak utgör fristen, det som stannar yttringarna från sin sak.
Att förnimmelse sträcker sig fram, när intrycken klingar.
Att stå inför, den stora ovissheten med utstakad väg, från stolpar passerade. Att gå rakt in i det, det som ännu inte trampats.

onsdag 3 oktober 2018

Jag vet inte vart jag är. Om jag står mot mark. Om mina händer som sträckt sig upp mot himmel gett mig luften som bär. Faller jag, ned mot realiteten. Den jag önskar mig bort. Den som nyss genomsyrade var andetag. Det pulserande. När felan spelat för hårt mot strängar. När melodin flödade genom det som riktade sig åt elden, eldarna för att brännas inför längtan.

Längtan som aldrig ger sig till vika. Längtan som drar mig genom en värld där ord aldrig blir sitt alltid. Där brister inte räknas förrän de spelas ut mot de som aldrig spelade med. Det raka som kröks inför, när sinnen skriker ut sin frustration. Var längtan som tar sina steg genom det vana som ter sig främmande inför stund. Rädslan kring att stund är evig, att inte kliven leder ur, ut från det där, där förvirringen spinner. Där de draperande hinnorna bär skärpan.

Jag klär mig i skratten. I stolen framför terapeuten. Framför ansikten från förr, i klang med att möta nya ansikten. Fragmenten som skaver medan spänningar vibrerar fram sina smärtor, ut genom det som rör intill tårarna inför det som bars där rakt in.




  
Annars har jag anlagt nya rabatter med vårlökar. Trädgården som än en gång blev uppgrävd och nyanlagt. Tröttsamheten inför att skapa åter gav vika. Spade och såg som plockades fram. Där under sol som värmde luften som komprimerat sig skarpare medan sinnen spelar mellan förvåren och stundande höst. Medan gässen flyger bort från den nalkande tiden som bär mörker och kyla. Den där, där vi sluter oss inne med förtröstan vid ljuset som bär.



lördag 22 september 2018


När loppmarknad levererar 


När förvirringspromenad stannar upp
Igår somnade jag efter barnskratt från videosamtal över internet.
Drömmar har inte rivit lika hårt, de har gästas av samma fragment
Men en inte rivigt lika hårt.

Det känns som en tid jag inte rört, den där nutiden. Den som jag tappar utan att den aldrig kommer åter. I rummet där jag sitter ser det inte ut som nyss. Eller bombnedslag av pyssel är inte helt av ovanlighet även om den biten de senaste åren har mattas ut mot vidderna. Möblerna är andra, ändå så vana. De som hörde hemma hos henne, som nu efter frånfälle står de här. Den där som tillhörde min mormors mor. Den där som mormor och hennes mor renoverade tillsammans. Den fantastiska sykorgen som är som en skattkista. Har redan hunnit använda den flera gånger. Den går att fälla ut i något som påminner om en verktygslåda, fast den står på ben och är av trä.
Saknaden sveper till vid de mest udda lägena. Men det är inte skriksaknaden. När tiden har varit framme, ställs i skillnad mot när tiden är ur led, när bortgång av dens egen hand. När döden har tagit de som inte levt färdigt. Kanske kallas det hämtat, fast deras tid fanns kvar.
Tårar rinner och händer söker i förvirring. Snorpapper är aldrig längre bort än i räckhåll där jag lever.

Här är det ännu tyst, så när som sus från rör. Regnet hamrar genom mörkret mot mina rutor som lyses upp från alla små lampor här innanför de raka väggarna. Känner någon form av lätt trivsel mitt i mitt inre kaos. Det var något att somna till skratten, det var något med att vakna till tystnaden där bara musiken ekade i mitt huvud.
Och genom vindar och altandörr på glänt hörs kajornas sång, snart är gryningen här.



När sfär rymmer mer än låsta portar

onsdag 19 september 2018


Vindarna är här

Nattens moln drar sig snabbt undan där högt upp mot skyn. Väderleksrapporter skvallrar om brittsommar. Den lätta luften är här, den som känns renare att andas. Inte samma densitet som fyller upp vid kippande andetag när paniken glömmer bort hur andetagen tas. Minns ni alltid hur man andas? Jag glömmer så lätt, sedan står jag någon helt annanstans är där nyss var. Ska man plocka upp det man tappade, eller ska tiden få låta det komma tillbaka?. Mina längtan tär medan de trär.
Det är sällan jag begriper, vad som lenar, vad som hjälper.
Om det som lenar är av hjälp eller om de som hjälper vet vad de gör; att de hjälper.
Söker mod inför tåls. Tål inte att neka. Så, ivern får sina svar på frågor jag inte vet hur de ska besvaras. Sedan målas himlen till hav. De nordiska topparna växer från tidens slitage. Växer förbi trädens gränser, bandet som dividerar, vår värld. I väntan läggs inte sten på sten till röse, det finkorniga må rinna mellan fingrar. I sin väntan.


Ångrar att jag slängde mina bloggar, just som Tuck sade.
Att minnas känslan är inte allt, men när känslan inte nås, den som behövs. Mellan alla ord, alla tangentnedslag. Finns allt ändå kvar, det som räknas. När jag tål att känna mod.






tisdag 18 september 2018

min vertigo förbi tusen knipsningar

Genom morgonrodnaden faller rådande paniken samman med dåtidens nyss, med dåtidens begav.
Är det jag som cirkulerar runt det som smärtar och skjuter undan in till infernot. In till absurdum. Ligger jag kvar där efter slagets fall där vid påsken, eller står jag vid hösten och lindar sår. Mina sprickor läcker.
Talar mig genom tårar och snor och kommer aldrig fram. Han frågar mig om nu och här. Men vad är nu och här när allt snurrar runt. På pekar bort.  Här sträcker sig efter nu.  Kvar finns det som immar och för fram. Genom viljan som tar kliven mot att aldrig vika av genom, mot otiden.
Misstron inför spelar hårt på strängarna som släpper tårar ut mot, nedför, det som vill slå rot i gyttjan. Det där träsket där jag gömde det jag glömde. Det som klättrar längs ben men aldrig sväljer.
Jag sväljer mitt allt. Svär fram till tomt. Står tyst inför mina ord som fyller ut hettan, det som pyr genom var por. När var saks tid och plats inte finner sitt hem. När vilja står ambivalent.  
Mitt svärd har skurit bort. Behöver jag mitt nyss mer än som något sakligt? Det gör ont. Skriken yttrar sig med hastigheten. Efter vad som ses. Inför det som förlorades. Vindar som drar och spinner fram längs, nedför kropp när viljor faller mot det som sänker. Behöver ta emot




måndag 17 september 2018


I år kunde jag inte tänka ut ett rätt, så jag röstade snett à mot sedvanlig förödelse och hopp om vett.


Sedan tog jag och rullade ut på havet med Svarta fejden. Röda faran som har gått i vila. Klättrade upp i ett torn med pennor och kamera och slutade med att flugor blev modell mot att vyn som lämnades relativt orörd (tacka vet jag mobilkameran denna sommar och nu in i, mot höst) stannade som vidd.
Jag nöjt mest inte alls, det var pissjobbigt mer än halva tiden. Momentant bar vinden mig trots att jag trampade den emot. Det som var nyss och ännu är tog tuggor rätt från moment. På ensamma vägarna sjöng jag när jag pluggade ur hörlurar och lät högtalaren göra sitt.



<Gnaffs>



Skaffat glasögon och frågade vad senilsnören hette vilket expediten inte mindes. Jag köpte mig ett par grå.




Annars far jag genom människodjungeln, den som leder genom miljonprojekt som samtida kallas no-go-zoner (ivf de jag rör mig i) och villakvarter som nyligen rymde mordfall.
De där Älglössen i skogen bryr sig inte om min finska spray och jag finner dem obehagliga. Är i väntan på de första minusgradsnätterna. Men jag går likt väl genom skog. Kan inte lämna den ifred <3


Sedan gömmer jag mig bakom inplastade fönster istället för standard förortsmodet med neddragna persienner, det nyttar jag bara ibland, när kojan kallar.

<gnoff gnoff>


Nu vill det sig vidare fast det har tagit mig många dagar att få till orden i detta inlägg, kasta bokstäverna tillrätta.
Kan knappt skiva. När det är det som jag vill. Så jag städar. Ger mig i kast med att försöka organisera.




måndag 10 september 2018

In dah hood
står i förvirringen som lämnar mig nollad


Around di hood
det som jag visste står jag lämnad inför, utan att vilja möta eller röra

Inside döh hood
grannen kom på frukostbesök x 2 på kort tid (ovanligheterna + purrilicious)



måndag 27 augusti 2018

starry day




Ibland som för det mesta faller till oftast, handlar inte mina utflykter om njutningar av alla dess olika slag. Det handlar inte om att fylla det dränerade, det handlar inte om att få tag i det där minnet, det handlar inte om att stilla det där minnet. Det handlar inte om allt jag vill att det ska. Men om det adderas så ler jag glatt.
Ibland är det att ha kontanter i sin väska och köpa den där honungen från den delen av staden där vi har landat på samma ställe, människor med bin som susar tätt. Där blomster har skänkt oss genom åren.
Ibland kan det vara att se förbi rädslor som blommar upp utan dess egentliga plats.
Ibland kan det bara vara att komma hem som är det som behövdes.














Det var något frö som såddes här om dagen. Tar det ordagrant och planterar om några växter här senare idag. Alla vardagssysslor som staplas om varandra för att betas av och åter staplas. Så faller håg bort. Det där med rutin. Att känna det som finns där.








lördag 18 augusti 2018

denna fanns som utkast  (alltid mitt aldrig att glömma):



"Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta sova med gosedjur" sade jag till flickan som stod där med mig som vikarie och sina två andra dagisfröknar och kramade sitt gosedjur hårt.
Fröknarna blev sura och muttrade sig iväg.
Jag och flickan log.

På ett av alla dagis jag jobbade på som vikarie när jag var ung vuxen, kom jag i kläm med de anställda fröknarna. Det hörde till vanligheten. Förutom när jag arbetade på dagis där det fanns fröknar som inte bara ignorerade misshandel i hem (fick anmäla det dagiset), öppet praktiserade utfrysning, förtal av barn och dess föräldrar, privat godisförtäring osv. 

Att jobba på dagis gav mest ont i magen (men det gav så mycket mer än magont <3 tusen aktiva minnen av barnen som ploppar upp då som då genom åren).

En dag tog jag emot flickan med gosedjuret. Hennes förälder som lämnade berättade att hon inte den dagen ville släppa sitt gosedjur vilket jag inte såg problemet med utan mest att hon hade en sådan dag, den dagen.
Några minuter senare efter föräldern hade lämnat flickan upptäckte de anställda fröknarna vad jag hade ställt till det med (deras kontenta: om ett barn bär leksak måste alla barn bära leksak. Min kontenta: gosedjur är ingen leksak, låt de vara med om de behövs) och gick med verbala hugg mot flickan för att få henne att släppa sitt gosedjur.
Jag ställde mig frågandes och mötte en dum förklaring som mest var dumförklaring av mig likt indirekt som just direkt, en dumförklaring av flickan.
Sade till de två fröknarna att jag ännu sov med gosedjur och mötte det urholkade.

Nu hundra år senare sover jag med gosedjur.
Jag har levt några enstaka år med att sova utan à inte värt, gosedjurssömn är givande.




(inatt sov jag med en tiger)
om liv visste vad det gav
Bär med mig livet, det som faller ned i tystnaden. Det som fyller utan att tynga. Allt det där, som jag knappt vågar sätta ord på. Inför mig själv. Jag begriper inte mina varför. Som att svaren inte är starka nog. Min rädsla rätar min rygg.  Var det jag som inte förstod det som jag uttryckte. Greppar det som ges. När tystnaden ligger svart över sfär. Där tystnaden ligger matt vid barm.

Tiden som åter ändrar sin skepnad. Värmen med dess pressande hetta föll efter åskan. Vindar som ven genom var springa, där fukt klädde andetagen. Plötsligt, började det som där så tidigt föll mot det vissna att åter lysa med sin grönska. De tappra blåklockorna rätade sig efter sin nigning inför hettan som nyss fört genom dag efter dag. Blommor som inte blommat steg fram.

Nu står tiden åter där, vid skiftet. När sommaren sakta drar ihop sig, där kalender ger ny teckning. Jag faller ut och in genom oförstånd. Inför att jag inte behöver förstå någonting mer än mitt här och nu och knappt ens det.



Klockan visar mig natten som bryter mot bitti. Musiken håller kursen. När tvivlet med dess oändliga nästlande gör sig till känna, när den genomsyrande rädslan inte kan nekas.




Dag genom kontrast, när den hade sin färg.
Flykt som krävde möte.
Pst, mol allena är att föredra när allt är ur led.



torsdag 9 augusti 2018


Slog i en spik i väggen. Hängde upp en tavla jag tittat på många långa stunder genom mina år.  Den hände där hos henne, placerat i ett hörn. Ovan en fåtölj, vid sidan av ett fönster på följande vägg.

Sov alltid med henne i hennes säng när jag var yngre och hälsade på. Det var först vid vuxen ålder som jag inte längre vid besöken tittade på tavlan det sista jag gjorde inför natten och mötte tavlan det första jag gjorde på morgonen.

Det är en vacker tavla som visar lätt gulnad sommarprakt där björkar med bakomliggande tallar och åkrar bärs fram genom kuperad mark. En väg som delar det kontrollerade mot det vilda där rörelsen är två kossor som följer vägen genom en grind i stengärdet vilket ligger som det horisontella bältet.  

Under transport till mig lossnade ramen trots invirandet i filt under bilfärder och cykelturer.
Efteråt vågade jag inte lossa på filten när jag kände att ramen var lös. Min rädsla inför att den skulle vara skadad av ramens utstickande spikar fick mig att vänta tills dag blev rätt och den låg där framför mig, utanför filt och var intakt.
Den hänger nu här i ett av mina hörn, sådär lite till synes felplacerat för ens första känsla, för vad gör ett öppet landskap i ett hörn. Den hänger där först lite fel där utan ram när tavlan försvinner ut över krön till omålad duk, där grova spikar dividerar fransig kant från färgad prakt.
Ramen som lossnat från tavlan fick ligga kvar när tavlan som jag under mina år vilat blick emot, den som ger vila tillbaka, hängdes upp.


Nuvarande pixeltavla på datorn (med irl, en produktplacerad ram)


















tisdag 24 juli 2018

tisdag 3 juli 2018

När ögon rinner av sig själva utan jag alltid förstår förrän sältan svider i mina ögoneksem är Bert'n'friends gött att lyssna på:






_________________________________________

fast ibland är det inte det som behövs.











komm, süsser tod

kom sinnesro.





försmaken av det vi står i nu

få brukar stå där vid en slänt år efter år.
har aldrig sett så många på samma ställe som här i år. 

lördag 9 juni 2018


Alla tankebanor. Alla trådar, alla dess röster som klingat, som ännu ljuder. Alla bär de på sin punkt, sin vinkel, sin känsla. Singularis till pluralis ut i oändligheten där bitarna vittrar sönder till det stora som genom öga inte kan vittnas.
Letande mellan allt som begav till nästa komma ska. Sökande ut och in för att förstå det som utgör nuets här.
Edens bottnande ensamhet efter drunkningarnas aldrig åter ställs mot addering.









Räknar med framåtliggande år vars skvalp klingar mot sinne.
Till:
Kontinuerliga krängningar.




Bryt, re-play,
Han sade till mig, den där skötaren på slutenvården. Han var go. Han kände igen mig från gång till gång och kallade mig för Lilla Tigern. Han sade till mig, att jag borde inte tänka så mycket, att jag inte borde ligga där, att jag borde gå ut och dansa.
Jag log alltid inombords av hans mening (likt ännu :')).
Jag visste att dans tar mig aldrig bort från sak som jag aldrig begrep.








Det som starkt i hand dragit || resolut har sänkt.
Står emot rörelsen för att rubbas.
Ruckar dyk ned i fria fall.
Till nuets här.
Luft att andas.
Vy att vila gentemot.









Var är tillit att känna, hur faller bort, när det främmande skräms





Adderingarna. Den eviga ekvationen.
Realiteten i upplevelse.






När hand står tom, fyll dess rum.










Jordgubbar och kaffe som bismak, det familjära med förvrängd kombo.

lördag 2 juni 2018


Jag har försökt i dagar nu att skriva ett sammanhängande blogginlägg. Men jag slår knut på knut på den där munkaveln. Sedan står jag stum inför realitet, inför realiteten. Totalt stum.
Jag talar med min talkontakt. Men får inte fram det jag tror mig behöva få ut ur min kropp, den som brinner här och nu, det som aldrig begravs när det sväljs. |skriv skriv skriv| Jag talar utan att hålla mig saklig till kring det rådande. Jag svävar mellan allt som smärtar. All skit från förr som sitter kvar och sätter skit till dagen. Backar bandet till här och nu. Min rullbandare jag har i mig. En visualisering som hjälper. Ibland hoppas jag på det där språket. Att det finns. Tysta leken. Den där, där det som sägs mellan raderna, det som rymmer så mycket mer än orden som det utgörande av själva meningen. Att det kunde finnas. Det kanske kallas ögonkontakt. Kanske kallas ömsesidig välmening.


Och munkaveln, den jag fört över min mun, knutit runt mitt huvud.

Jag vågar inte tala med de runt mig. De jag släppt in i min sfär.
Med kvasten försöker och försökt mota ut. Rester, de levande likt dess fragment som fallit ned utefter år, efter yra. Fallit ned och landat i vrår. Landat mellan springor tills de vävt sig in, växt samman med min stomme, med min märg. Stommen, min trampade grund som aldrig bär. Min mark som den rännande.

Bakom mig slår vågor från mörkarhavet mot kust. Dess sälta skvätter mot min nacke. Min sälta rinner längs mina kinder.
Framför mig är slättmarken. Ändlösa gräslandet. De vida vidderna vars horisont kläs av de dimblå bergen som likt en sinusvåg dividerar vyn av element från element.
Min mark som den rännande, min mark som det krackelerade.
Den där dansen över tusensplittret av allt som sig begav, av alla möjliga begav som aldrig blev av. Solen som bränner. Regnet som inte faller.

Jag ser inte min framtid. Hur längtan än målar ut möjligheter med färger hon blandat, tärningskasten med sidolös pjäs.
Ser rakt fram. Jag ser bakåt.
Rädslan vänder mitt ansikte bort från ögon, mina händer som inte kan greppa. Att se åt mina sidor mäktar jag inte med. Så jag börjar där. Med att se vad som mig är intill.




fredag 1 juni 2018

Allt är konstigt okej, hur har ni det?! -Mvh, från mitten av tornadon













morgontoner||ordpåvift||vadärvad||fattarenheldelmenbegriperingenting||tackavetjagtalkontakt
solen skiner
jag flyr ut i den idag
adderar till lite nöje med nyttan
pausar på vägen
tar den där extra svängen förbi in

måndag 28 maj 2018

http://www.nicabm.com/brain-a-quick-and-simple-way-to-think-about-the-brain/
←hemsida med tydligare bild

Alltså, denna bild.
Den delades på ett twitterkonto som jag titt som tätt tittar in på.
Gillar hur det är framställd. Upplägget, infomängden, illustrationen.

Den skrämmer.

Hur många gånger jag nu genom tid har tittat på denna vet jag inte. Men den ger mig något ☺ var gång.

För det är svart på vitt (om än sin ringa färgskala).
(Och trots ringa färgskala så) målar den upp begripelse som är större än något svart på vitt.




Bara en gammal följeslagare: