måndag 16 maj 2016

.



Innan jag slog upp ögonen då när jag vaknade hörde jag regnet piska mot bleck och rutor i små reguljära störtar. Vätan som ännu faller. Och gräset som fått en intensivare nyans.
Jag bär den lilla just nu. Vakentider. Tårar som kom där under de snabba dagarna. Det bubblade och skrek, slogs om utrymmet, allt i komposition av något fantastiskt. Sedan gick jag blint rakt ut i tjäramarkerna för att fastna. Med vilsenheten surrad kring skinnet.

Under en annan dag:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar