måndag 5 mars 2018




Reser mig från ett stadie efter fall. Tron på vidderna vacklar med allt som sagts genom det slutna under året, under åren som regnade och nu står jag här, där, med fötterna i det spegelblanka vattnet som når mig till anklarna. Står där under det som ännu droppar. Som jag är i en mörkergrotta med knappt ljus. Det där med att försöka se genom mörkret utan reflektion. Som att gå in i en skog under natten. Som att gå in i en skog under snöklädd natt. Skillnaderna.
Jag kan inte se vad jag minns, jag minns inte det jag ser. Stressen sätter mig i spinn och spinnandet skapar trassel och upptrasslandet erinrar mig om vikten kring lugn. 

1 kommentar: