lördag 2 juni 2018


Jag har försökt i dagar nu att skriva ett sammanhängande blogginlägg. Men jag slår knut på knut på den där munkaveln. Sedan står jag stum inför realitet, inför realiteten. Totalt stum.
Jag talar med min talkontakt. Men får inte fram det jag tror mig behöva få ut ur min kropp, den som brinner här och nu, det som aldrig begravs när det sväljs. |skriv skriv skriv| Jag talar utan att hålla mig saklig till kring det rådande. Jag svävar mellan allt som smärtar. All skit från förr som sitter kvar och sätter skit till dagen. Backar bandet till här och nu. Min rullbandare jag har i mig. En visualisering som hjälper. Ibland hoppas jag på det där språket. Att det finns. Tysta leken. Den där, där det som sägs mellan raderna, det som rymmer så mycket mer än orden som det utgörande av själva meningen. Att det kunde finnas. Det kanske kallas ögonkontakt. Kanske kallas ömsesidig välmening.


Och munkaveln, den jag fört över min mun, knutit runt mitt huvud.

Jag vågar inte tala med de runt mig. De jag släppt in i min sfär.
Med kvasten försöker och försökt mota ut. Rester, de levande likt dess fragment som fallit ned utefter år, efter yra. Fallit ned och landat i vrår. Landat mellan springor tills de vävt sig in, växt samman med min stomme, med min märg. Stommen, min trampade grund som aldrig bär. Min mark som den rännande.

Bakom mig slår vågor från mörkarhavet mot kust. Dess sälta skvätter mot min nacke. Min sälta rinner längs mina kinder.
Framför mig är slättmarken. Ändlösa gräslandet. De vida vidderna vars horisont kläs av de dimblå bergen som likt en sinusvåg dividerar vyn av element från element.
Min mark som den rännande, min mark som det krackelerade.
Den där dansen över tusensplittret av allt som sig begav, av alla möjliga begav som aldrig blev av. Solen som bränner. Regnet som inte faller.

Jag ser inte min framtid. Hur längtan än målar ut möjligheter med färger hon blandat, tärningskasten med sidolös pjäs.
Ser rakt fram. Jag ser bakåt.
Rädslan vänder mitt ansikte bort från ögon, mina händer som inte kan greppa. Att se åt mina sidor mäktar jag inte med. Så jag börjar där. Med att se vad som mig är intill.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar