lördag 18 augusti 2018

om liv visste vad det gav
Bär med mig livet, det som faller ned i tystnaden. Det som fyller utan att tynga. Allt det där, som jag knappt vågar sätta ord på. Inför mig själv. Jag begriper inte mina varför. Som att svaren inte är starka nog. Min rädsla rätar min rygg.  Var det jag som inte förstod det som jag uttryckte. Greppar det som ges. När tystnaden ligger svart över sfär. Där tystnaden ligger matt vid barm.

Tiden som åter ändrar sin skepnad. Värmen med dess pressande hetta föll efter åskan. Vindar som ven genom var springa, där fukt klädde andetagen. Plötsligt, började det som där så tidigt föll mot det vissna att åter lysa med sin grönska. De tappra blåklockorna rätade sig efter sin nigning inför hettan som nyss fört genom dag efter dag. Blommor som inte blommat steg fram.

Nu står tiden åter där, vid skiftet. När sommaren sakta drar ihop sig, där kalender ger ny teckning. Jag faller ut och in genom oförstånd. Inför att jag inte behöver förstå någonting mer än mitt här och nu och knappt ens det.



Klockan visar mig natten som bryter mot bitti. Musiken håller kursen. När tvivlet med dess oändliga nästlande gör sig till känna, när den genomsyrande rädslan inte kan nekas.




Dag genom kontrast, när den hade sin färg.
Flykt som krävde möte.
Pst, mol allena är att föredra när allt är ur led.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar