torsdag 9 augusti 2018


Slog i en spik i väggen. Hängde upp en tavla jag tittat på många långa stunder genom mina år.  Den hände där hos henne, placerat i ett hörn. Ovan en fåtölj, vid sidan av ett fönster på följande vägg.

Sov alltid med henne i hennes säng när jag var yngre och hälsade på. Det var först vid vuxen ålder som jag inte längre vid besöken tittade på tavlan det sista jag gjorde inför natten och mötte tavlan det första jag gjorde på morgonen.

Det är en vacker tavla som visar lätt gulnad sommarprakt där björkar med bakomliggande tallar och åkrar bärs fram genom kuperad mark. En väg som delar det kontrollerade mot det vilda där rörelsen är två kossor som följer vägen genom en grind i stengärdet vilket ligger som det horisontella bältet.  

Under transport till mig lossnade ramen trots invirandet i filt under bilfärder och cykelturer.
Efteråt vågade jag inte lossa på filten när jag kände att ramen var lös. Min rädsla inför att den skulle vara skadad av ramens utstickande spikar fick mig att vänta tills dag blev rätt och den låg där framför mig, utanför filt och var intakt.
Den hänger nu här i ett av mina hörn, sådär lite till synes felplacerat för ens första känsla, för vad gör ett öppet landskap i ett hörn. Den hänger där först lite fel där utan ram när tavlan försvinner ut över krön till omålad duk, där grova spikar dividerar fransig kant från färgad prakt.
Ramen som lossnat från tavlan fick ligga kvar när tavlan som jag under mina år vilat blick emot, den som ger vila tillbaka, hängdes upp.


Nuvarande pixeltavla på datorn (med irl, en produktplacerad ram)


















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar