tisdag 18 september 2018

min vertigo förbi tusen knipsningar

Genom morgonrodnaden faller rådande paniken samman med dåtidens nyss, med dåtidens begav.
Är det jag som cirkulerar runt det som smärtar och skjuter undan in till infernot. In till absurdum. Ligger jag kvar där efter slagets fall där vid påsken, eller står jag vid hösten och lindar sår. Mina sprickor läcker.
Talar mig genom tårar och snor och kommer aldrig fram. Han frågar mig om nu och här. Men vad är nu och här när allt snurrar runt. På pekar bort.  Här sträcker sig efter nu.  Kvar finns det som immar och för fram. Genom viljan som tar kliven mot att aldrig vika av genom, mot otiden.
Misstron inför spelar hårt på strängarna som släpper tårar ut mot, nedför, det som vill slå rot i gyttjan. Det där träsket där jag gömde det jag glömde. Det som klättrar längs ben men aldrig sväljer.
Jag sväljer mitt allt. Svär fram till tomt. Står tyst inför mina ord som fyller ut hettan, det som pyr genom var por. När var saks tid och plats inte finner sitt hem. När vilja står ambivalent.  
Mitt svärd har skurit bort. Behöver jag mitt nyss mer än som något sakligt? Det gör ont. Skriken yttrar sig med hastigheten. Efter vad som ses. Inför det som förlorades. Vindar som drar och spinner fram längs, nedför kropp när viljor faller mot det som sänker. Behöver ta emot




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar