lördag 22 september 2018


När loppmarknad levererar 


När förvirringspromenad stannar upp
Igår somnade jag efter barnskratt från videosamtal över internet.
Drömmar har inte rivit lika hårt, de har gästas av samma fragment
Men en inte rivigt lika hårt.

Det känns som en tid jag inte rört, den där nutiden. Den som jag tappar utan att den aldrig kommer åter. I rummet där jag sitter ser det inte ut som nyss. Eller bombnedslag av pyssel är inte helt av ovanlighet även om den biten de senaste åren har mattas ut mot vidderna. Möblerna är andra, ändå så vana. De som hörde hemma hos henne, som nu efter frånfälle står de här. Den där som tillhörde min mormors mor. Den där som mormor och hennes mor renoverade tillsammans. Den fantastiska sykorgen som är som en skattkista. Har redan hunnit använda den flera gånger. Den går att fälla ut i något som påminner om en verktygslåda, fast den står på ben och är av trä.
Saknaden sveper till vid de mest udda lägena. Men det är inte skriksaknaden. När tiden har varit framme, ställs i skillnad mot när tiden är ur led, när bortgång av dens egen hand. När döden har tagit de som inte levt färdigt. Kanske kallas det hämtat, fast deras tid fanns kvar.
Tårar rinner och händer söker i förvirring. Snorpapper är aldrig längre bort än i räckhåll där jag lever.

Här är det ännu tyst, så när som sus från rör. Regnet hamrar genom mörkret mot mina rutor som lyses upp från alla små lampor här innanför de raka väggarna. Känner någon form av lätt trivsel mitt i mitt inre kaos. Det var något att somna till skratten, det var något med att vakna till tystnaden där bara musiken ekade i mitt huvud.
Och genom vindar och altandörr på glänt hörs kajornas sång, snart är gryningen här.



När sfär rymmer mer än låsta portar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar