onsdag 19 september 2018


Vindarna är här

Nattens moln drar sig snabbt undan där högt upp mot skyn. Väderleksrapporter skvallrar om brittsommar. Den lätta luften är här, den som känns renare att andas. Inte samma densitet som fyller upp vid kippande andetag när paniken glömmer bort hur andetagen tas. Minns ni alltid hur man andas? Jag glömmer så lätt, sedan står jag någon helt annanstans är där nyss var. Ska man plocka upp det man tappade, eller ska tiden få låta det komma tillbaka?. Mina längtan tär medan de trär.
Det är sällan jag begriper, vad som lenar, vad som hjälper.
Om det som lenar är av hjälp eller om de som hjälper vet vad de gör; att de hjälper.
Söker mod inför tåls. Tål inte att neka. Så, ivern får sina svar på frågor jag inte vet hur de ska besvaras. Sedan målas himlen till hav. De nordiska topparna växer från tidens slitage. Växer förbi trädens gränser, bandet som dividerar, vår värld. I väntan läggs inte sten på sten till röse, det finkorniga må rinna mellan fingrar. I sin väntan.


Ångrar att jag slängde mina bloggar, just som Tuck sade.
Att minnas känslan är inte allt, men när känslan inte nås, den som behövs. Mellan alla ord, alla tangentnedslag. Finns allt ändå kvar, det som räknas. När jag tål att känna mod.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar