lördag 20 oktober 2018


Det blir sådan kontrast. Jag står där med leendet stort. Det där som kommer när hjärtat värms. Är vid kusten. Morgonen som ännu klär världen i mörker. Skrattet från barnet som rullar ut sin värld över det som utgör mitt liv. Mitt inre som vilar, mitt inre som ropar genom mun när jag stänger dörren om mig för natten.
Delade av mig om min verklighet igår. Men det slutade med att jag delade utan att dela med. Och allt som sväljs. Skratten är enklare. Skratten är alltid välkommet. Jag kan bara inte. Och verkligheterna som krockar med mötet av vikten.

Mina längtan efter de alla står ut efter åren. Står med tystnaden. Mina längtan lever när vi möts. Lever ut när ensamheten står rak. Det jag har i min hand. Det jag inte kan greppa. När tårar rinner och takten är det enda som leder. Ovissheten som jag möter, från de omkring, från mig själv. Den tär mer än realiteten. Mer än det som står som faktum inför, faktum som utgjort för att ännu utgöra. Det som stannar i mig som fallna slag. När var slag är av menlöshet, när all menlöshet ligger i slag. Och jag som står frågande inför alltids aldrig om jag kommer kunna ge mig de svar på alla frågor som skallar genom tid och rum.


Skratten, de rena som stannar kvar, de som skapar en kraft som drar mot liv att vinna, ett annat liv att huldra. De som rensar gruset mellan kuggarna, det grus jag behöver under mina fötter som sjunker ned i mark. Min söndertrampade grund som ligger som gyttjan upp till knän. Jag begriper aldrig vad jag alltid gör mellan alla rörelser som utgör. Jag begriper min längtan utan att förstå när det faller mot det stora hela. Från rösten som inte bär. Från orden som aldrig räcker till. Det som sänker mig ned, när rädslan tar vid. Att viljan inte vilar där. Att tilliten inte är min.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar