måndag 29 oktober 2018


Från nyvakenheten
Sinnen som fladdrar. Morgonen som känns lockande.
Vaknar till en hjärna som ställer mig upp ur sängen innan benen bär och övriga kroppen hänger med i rörelser. Välter mig fram ;) Eller det är rätt vanligt. Hjärnan spinner loss och inget registreras. Allt som sägs som jag nästa sekund inte minns. Kanske för att utrymmet inte är där, kanske för att känslan divideras emot. Från flera håll. Jag finns här men jag mäktar inte att finnas för nuet. Inte när jag står nyvaken med ögon utan fokus inför något. Mer än att möta det som är av plats, till morgonen.
Meditativa tongångar från högtalarna. I oljebrännaren som stått orörd brinner det ett ljus. Jag visste inte att jag saknade det innan jag stannade upp i moment av förvirring inför. Tiden.
Tiden nyss, den vilket slungas runt i mitt huvud, eller mer kastas runt med vindarna. Så som höstlöv kan yra upp från mark och stanna i luft med att fastna i en slags dans mellan de olika strömmarna. Hastigt sänkas för att nästan nudda marken för att i nästa sekund rests upp mot sky i höjd med gatulamporna. Stilla stanna i sin rörelse med darret för att efter nästa nanosekund hivas mot annan riktning.



från igår (låg öppet kvar)
Musiken som öppnade sig denna morgon förde med sig biklang. Jag står framför klarhet så när jag kommer tills hinnan, det disigt transparenta lagret vilket lämnar aningar om vad som sipprar ut genom dess krackeleringar. Att inte se genom det klara. Att stå blind, stum och döv inför det fjärdes att inte göra. När allt egentligen faller mot rädslan, mot den stora tröttheten med dess tröttsamhet. Mot att vaksamheten skyddar det som inte vill röras. När det som inte vill röras skyddar det som vill bli berört.

Ivern som bromsas. Realiteten vars meningar som aldrig biter sig fast, när ord kommen från malandet resolut skjuter upp från jord, från ingenstans för att lika snabbt dra sig undan. Och jag försöker mig på vilan, den svåra valsen.






från nyss
Sorterade bland utprintade ord. De där rimmen som aldrig slutar att rulla.  Inte sedan jag började rimma för x antal år sedan som rör sig om tre eller fyra eller en helt annan betäckande siffra. Det får lämnas onämnt heh.  De är inom stora röran. Orden.
Kategorisera in i absurdum. Jag har fasat för denna stund. Dragit ut det in i det längsta då jag inte ids att göra om tills den nyttan framfördes. Erinrades om den förnimmelsen. Att det är just då det blir bra. För mig. Att sortera i synes oändlighet till något som stannar vid logik. Eller ivf logiken som fungerar för mig.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar