måndag 22 oktober 2018




Genom hettan bryter det fram. Det som en gång var för att stanna.
Dagen står vacker. Resan ändrade sin tongång. Mina klagosånger behövde bara viskas. Resten står osagt mellan stavelser som faller ned mot obefintlighet när kramarna värmer.
Det les inom mig. En obekant känsla.
Vaknar till ögon som inte knipsar. En syn som inte smärtar.
Dagen som vill fångas, den lockar med kyld luft som går lätt att andas. Med den ljusa himmel inför marken vilket tyngs ned av trädens löv. Jag begriper att jag inget förstår när jag vet att jag inget behöver fatta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar