onsdag 3 oktober 2018

Jag vet inte vart jag är. Om jag står mot mark. Om mina händer som sträckt sig upp mot himmel gett mig luften som bär. Faller jag, ned mot realiteten. Den jag önskar mig bort. Den som nyss genomsyrade var andetag. Det pulserande. När felan spelat för hårt mot strängar. När melodin flödade genom det som riktade sig åt elden, eldarna för att brännas inför längtan.

Längtan som aldrig ger sig till vika. Längtan som drar mig genom en värld där ord aldrig blir sitt alltid. Där brister inte räknas förrän de spelas ut mot de som aldrig spelade med. Det raka som kröks inför, när sinnen skriker ut sin frustration. Var längtan som tar sina steg genom det vana som ter sig främmande inför stund. Rädslan kring att stund är evig, att inte kliven leder ur, ut från det där, där förvirringen spinner. Där de draperande hinnorna bär skärpan.

Jag klär mig i skratten. I stolen framför terapeuten. Framför ansikten från förr, i klang med att möta nya ansikten. Fragmenten som skaver medan spänningar vibrerar fram sina smärtor, ut genom det som rör intill tårarna inför det som bars där rakt in.




  
Annars har jag anlagt nya rabatter med vårlökar. Trädgården som än en gång blev uppgrävd och nyanlagt. Tröttsamheten inför att skapa åter gav vika. Spade och såg som plockades fram. Där under sol som värmde luften som komprimerat sig skarpare medan sinnen spelar mellan förvåren och stundande höst. Medan gässen flyger bort från den nalkande tiden som bär mörker och kyla. Den där, där vi sluter oss inne med förtröstan vid ljuset som bär.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar