tisdag 9 oktober 2018


Lämnade min sfär och mötte andetagen som tuggor tar.
Öppnat dörrar vars längtan sipprar ut mot det stora.
Oken jag bär, det som väger mitt hav. Genom hacken från tiden. Läggs adderingar mot sin helhet. Mot den stora menlösheten som tappar sin mening och lämnar frågetecken mitt bland menlösheten i frågan. Ensamheten som stegrar sig mot det som river. Det är inte att axla av när luften som för tynger mot mark. Det är inte en balansgång mot de ändlösa vidderna. Det är att inhysa.

Det som river lyfter sina klor mot tiden som inte bär väl.  Att tappa sak inför den stora rymden, där utanför sfär. Där ord och dess sammansättningar aldrig berörs. Där takten leder framåt bort från det bärande. Där takten fram är det raka att krökas inför.
Lågor som fladdrar genom luftens strila strömmar. Den luft som med sina sug vittrar fram meningar som ger begav andetag.
Vad som fyller, vad som helar, var som trär, vad som tär.
Vad som famlar, vad som stannar.

Att så lätt glömma, vad som bärs även när sak utgör fristen, det som stannar yttringarna från sin sak.
Att förnimmelse sträcker sig fram, när intrycken klingar.
Att stå inför, den stora ovissheten med utstakad väg, från stolpar passerade. Att gå rakt in i det, det som ännu inte trampats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar