fredag 10 maj 2019


Vaknar frusen och kall. Världen ter sig så främmande, så nytt. Så skrämmande inför det som är. Det som alltid varit och ännu står. Mellan alla skrymslen, mellan alla vrår. Mellan att som skedde där innan efter fallen mellan de tusen på tusen rummen. Mellan. Om än tiden inte ledde väl, likt ledde den mig hit.

Det är mellan årstider. Våren som är här. Våren som niger in mot sin andra fas. Den andra kinden av vår tid. Skiftningarna med dess yttringar. I min lya här i miljonprojektet. Den som bärs upp av väggar av betong. Där sätter sig kylan. Temperaturen som krupit ned mot femton grader här när jag slog upp mina ögon. Och vätan som faller. Det regnar stilla utanför mina fönster.
Någonstans längtar jag efter sol. Någonstans vet jag att väntan vill väl. Inför tider som burit torkan. Efter tiden som torkan burit.



Jag möter skratten. De som bär sin realitet, sin mask över sorg.
När jag går ut ibland människor möter jag vänheten. De som ser mig. De som sträcker ut handen. De som ger utan att ta.
Jag som den som inte vet hur en möter. Jag möter med tårarna när jag tryggt går där ifrån. Ifrån det som jag ville stanna kvar vid.
Drunkna i den famnen. I den där famnen. Utan skulden. Inför det som varit. Inför det som är. Inför det jag är.



Jag drömmer, och jag drömmer. Jag drömmer om kvinnor som tar mig ut genom port. Lenar såret i min rygg. Håller om mig medan jag gråter.
Om jag kunde sitta där bakpå hästen. Den som leder bort. Den som vi lyfter oss ifrån mot revan i tiden. Där världen ännu står mörk så när som elden. Om jag kunde måla hela min värld.
Tiden ligger som stressen vid min sida. I blod. Genom de där venerna, genom var kapillär, de som flödar ut, genom, mot. Men likt finner jag ro i stunden. Likt stannar sig måsten på rad, som om de lämnar eller bara sätter bredvid. Sätter sig så där som vissa människor gör när en annan människa inte mår bra. Sätter sig resolut och tryggt intill med sin stabila värme. Som om all förståelse finns inför det jag tror jag behöver säga.
Jag sätter mig ned lika så. Satt mig inför det som var. Sätter mig inför det som komma ska.







Jag begriper inte vad jag gör. Vad jag ska göra. Jag gör för jag tror att jag så ska göra. Mina händer som knäpps när önskningarna känns sanna. Mina händer som knäpper sig när jag vacklar inför det jag tror mig känna är sant. Händer som öppnar sig.
Ovant sträcker mina händer ut. Försöker greppa det som inte ska greppas. Drar i de som inte händerna ska dra i. Hör orden som inte ljuder, hör utan att förstå. Men sedan är jag ju en sådan. Som alltid förstår så där långt där efter. Det som ter sig som alldeles för sent.
Hur tiden än har sig tett. Hur tiden sig ännu ter. Står vi alla här tillsammans. Vi som alla bär våra ok. De ok vi inte behöver bära. De som trycker oss ned mot jord, ned, ned, mot det där under. Vi som gråter genom vår sveda. Vi som tror att vi inte är när vi vet vad vi alltid varit. Våra rötter vi inte känner. Vi som vet, att rötterna likt finns.






Och än när allt står som fel, gör vi likt rätt. Förblir fel, då allt har sin rätt




Våra skepnader vi innehar, de som bländar. De som väcker det där hos andra.
Allt vi känner, de som vi inte kan yttra. Allt vi bär. Allt vi behöver. Allt vi bemästrar. Likt finner vi inte orden inför. De sammansättningar som bär vår sanning. De sammansättningar som låter som domen.
Efter slagen vi gick igenom. De slag där ingen vinner. Våra ok, vår börda. Den efter tiden som ännu står. Ännu viner med rappa vindar. Svedan mot vår blick.
Allt som behöver sägas, allt som behöver visas.
Allt vi inte kan säga. Allt vi inte kan visa.
För vi vet.
Vad skuld innebär.
För vi vet, hur skulden tär.
Vi trär vår befintliga smädelse. Där bakom igensydd mun.
Vi härbärgerar, vadderar det som vi vet att ingen ska behöva bära.
Våra svärd inför tiden. Den tid som ännu är, från det som var. Den tid inför det som komma ska.
Vår längtan inför. Vår längtan vi inte yttrar. För hur yttrar en det som inte kan sägas utan att ordens sammansättningar låter som domen när det inte är domen vi vill ge.

Om sanningen står som sann. Om andras sanningar är av annat slag. Lever vi i våra olika världar. De olika världar där vi alla lever. Blinda, stumma, döva inför varandra. Vi som längtar. Vi alla som längtar. Vi alla som inte vet hur vi ska mötas. Mötas utan skulden. Den skuld som inte behövs, men likt där känns så levande med sina krängningar.




Sitter här nyvaken framför skärm. Sitter här med kaffe- som tekopp. En stump brinner i mässingsljusstaken. Den har snart brunnit ut. Det är min favoritdel av ljuset. För när stumpen brinner mot sitt slut, börjar äntligen stearinet att rinna istället för att eldas upp. Rinna ned mot de andra lagren som ligger där i ljusstakens koppformande fot.
Där ligger stearinet från stumparna som än gång brann. Lager på lager av färger. Lager som ser ut som lavan där långt efter vulkanens utbrott. Den där lavan som stelnade med tiden, av luften, av vågornas svall. Vågorna från havet. Den där sältan. Den där sälla vätan. Den som sällan kommer då den bär sin kraft. Den som är så mild efter att dens kraft har omfamnats.




onsdag 8 maj 2019

.

Så dagar försvann med skammen kring oförmågan. Gilla läget. Nämen visst, tjena. I orörlighet missa hur klockan bläddrar mellan timmarna. Det där när det inte går att stå upp, sitta ned. Som om det vore det självklaraste med en system shutdown.
Sedan motarbetandet. Salt i sårens nytta.
Plogbilen var här igår kväll.

lördag 27 april 2019

In english after the swedish section


Minnen kan te sig så udda och konstigt utan att de udda eller för den där delen, vassa.
Ibland är det ens värld som är udda och konstig. Även den världen som vi vandrar i tillsammans. Den yttre verkligheten.
Ibland är det som den där Alice i underlandet historien. Den av Lewis Carroll. Visst kan den ju ses som ett drogrus, eller ett uttryck kommen av droger.

Jag landade i den historien där under mina gymnasieår. Jag fick hjälp av en bibliotekarie. Vi gick ned i källaren där det alltid fanns så spännande böcker att leta bland. Där hyllorna stod så trångt att en fick veva på en vev så att hyllorna rörde sig i sidled. Den ena efter den andra fick en veva för att komma däremellan hyllorna.
En gång letade jag efter just den boken. Ville inte ha nytryckt upplaga då jag var rädd för att språket skulle ha ändrat uttrycket och att eventuella teckningar inte skulle vara originalteckningar. Jag letade länge där i källaren efter att sökfunktionen på datorn dit hänvisat mig. Men jag fann den aldrig. Frågade en bibliotekarie som kände igen mig efter alla mina besök. Hon sade att hon skulle göra något hon inte fick göra. Ned gick vi tillsammans i källaren och hon öppnade en stor metallport, även den med ett vrede, en port som påminde om en gigantiskt kassaskåpsdörr. In kom vi ett brandsäkert valv. Ett sådant som bibliotekskunder inte fick beträda eller vad jag uppfattade det som, inte fick låna böcker ifrån.
Jag fick låna den boken. Alice i underlandet. Tror mig att det var en förstautgåva.
Vi gjorde det hela lite "hysh hysh" jag och bibliotekarien.

Sedan läste jag boken från pärm till pärm en kväll som blev natt vilket gav över till morgonen. Eller om jag läste den under två tillfällen. Vilket som så minns jag det som att när jag slog ihop pärmen där när sista sidan var läst var det som jag inget mindes av det jag nyss läst. Nollad inför hela historien. Jag försökte minnas det jag nyss upplevt, men kunde inte minnas något. Förloppet var som bortsprunget. Jag bara bar historien i mitt bröst. Och det blev omedelbart en favoritbok som jag bara har läst just där den gången.

För ett tag sedan som kan ses som nyligen mötte jag en stor man som var liten när han kom runt ett hörn. Sådant är inget jag finner som konstigt, utan mer var det bara skönt att se. Det som gjorde lite ont var känslan som lyste genom honom. Mitt hopp om att det jag tyckte mig uppfatta när vi hälsade är sant. Att den känsla jag tyckte mig se inte var solid.

För visst är det ju inte bara jag som uppfattar mig finna världen vi tillsammans går igenom som förvrängd. Jag vill mig tro att vi alla människor uppfattar den så och därefter ställer våra uttryck sig på sina egna vis.
Sedan finns det ju fler världar. Den som vi även vandrar tillsammans om än tillsynes ensamma. Den som ter sig som att den försvinner. Men likt alltid finns där.
Ibland är oron här. Jag hoppas att den inte är behövlig.
Ibland är uttryck aviga. Ibland är de precis som de ska.
Ibland är det som sker fel när det senare blir rätt, om än när senare är.
Vi äro alla duktiga med vår glömska. Men likt är vi även bra på att vara envisa. Vi människor är inte så tokiga på det vi tror på. Det som finns där inne, nära det som resolut slår.




:..

And this is the result after the g-o-o-g-le translation function that I've corrected a bit.
Don't really understand why I'm also writing in english, but hey, since when did I understood what I've done in my life. And I can't really understand if I should post this or not.
But then, what a heck, I'm still alive. So far hohohehe

..:



Memories can look as feel so odd and weird without they are odd or for that part, uncanny.
Sometimes it is your world that is odd and strange. Even the world we walk in together. The reality that’s external.
Sometimes it's like that Alice in Wonderland story. The one Lewis Carroll wrote. Of course, it can be seen as a trip on drug, or an expression of drugs.

I landed in that story there during my high school years. I got help from a librarian. We went down to the basement where there always was so exciting books to look for. Where the shelves stood so close together that one had to crank cranks so that the shelves moved sideways. One after another got their own crank to turn, all too get between the shelves.
Once I was looking for the Alice book. As I was afraid of that the language would have changed the expression and that any drawings would not be the original drawings I didn't want to borrow a reprinted edition. I was looking for a long time in the basement after the search function on the computer referred me there. But I never found it. After all my visits by the years I asked a librarian who recognized me. She said she would do something she shouldn't do. Down we went together into the basement and she opened a large metal gate, this one as well had a rage, a gate that reminded of a giant safe door. We entered into a fireproof vault. Into a place that library customers did not have permission to enter or what I perceived, was not allowed to borrow books from.
I did get allowed to borrow that book. Alice in Wonderland. Believe it was a first edition.
We did it all a little "hush hush" me and the librarian.

Then I read the book from binder to binder one evening into the night which gave over into the morning. Or if it was under two occasions I read it. Well, I remember that when I put the binder together when the last page was read it was like I remembered nothing of what I just read. The whole story was zeroed. I tried to remember what I just experienced, but couldn't remember anything. The process was like blown away. I just felt the story in my chest. And it immediately became a favorite book that I read only that one time.

Some time ago, which can be seen as recently, I met a big man who was little when he came around a corner. This is nothing I find strange, but more like it was just nice to see. What gave in for a little worry was the feeling that appeared through him. Hope that what I thought I understand when we were greeted is true. That that feeling I thought I did see wasn't solid.

For sure, it is not only me who perceives me to find the world we are going through as wry. I want to believe that we all perceive it so and then our expressions set themselves in their own way.
Then there are more worlds. The one we also walk together albeit apparently alone. The one that appears like it disappear. But always is there.
Sometimes the concern is here. I hope it is not necessary.
Sometimes expressions are averse. Sometimes they are just as they should.
Sometimes, what happenings seems as wrong when they later become right, albeit when later is.
We are all good at our forgetfulness. But we are equally good at being stubborn. We humans are not so crazy about what we believe in. In what's in there, close to that's resolutely plucks.







(and now i'm "irritated like a bee" over writing this. not so odd as i might seem)

fredag 26 april 2019

re-pubbar inlägg efter att återläst dem och försöka mig på kategorisering. gahh (säger känslan)! varför lägger jag tid på detta?! damn it! *gnaffsgnaffs*

söndag 21 april 2019

Inatt här som nyss var. Somnade jag sittande. Jag vaknade här för någon timma sedan och sitter nu i vardagsrummet. Det var länge sedan jag på mornarna hade kraft att ta mig hit. Eller kanske det heter ro att ta mig hit.

Fisk- och skrattmåsars läten ekar genom köksdörren som står på glänt, dörren som vetter mot den lilla skuggträdgården. Kaffet är här intill handen och svalnar lite lätt.
Här på morgonen vaknade jag sittandes, med glasögonen på näsan och konstigt nog ingen stel nacke.


För många år sedan när jag inte vågade vara i naturen om än att jag var i den under moment, saknade jag den.  
Började titta på naturdokumentärer. Har tittat på alla de hundra. Och hundra på hundra finns kvar att se, när tiden åter är där för att slappna av och njuta av dokumentärer.
Först så visste jag inte vart jag skulle börja, där innan jag trycke på play efter play, då när jag kom på att jag kunde vara med naturen via skärm. Men så lade det sig som självklart att det var vid Himalaya som jag skulle börja.

Bergen har alltid hos mig väckt obehag, men likt gett en vidfylld harmoni som utspelar sig som allt annat än typisk harmoni. Hos mig är det nordanbergen som ger andrum med att lämna mig stum inför allt som bjuds likt påbjuds.

Himalaya med sina unga toppar, som är så vassa och höga, som är ett så vidsträckt bergsmassiv. Att hon är så kallande i sin lockelse, så pass att vi människor dyrkar likt sätter våra liv på spel. Går emot vår natur genom att gå över hennes kropp.

Men det var inte där jag fann fröjden med Himalaya. Det var inte vid K2 eller någon annan topp om än de har väckt och gett tusen tankar. Det var inte vid den sällsamma djungeln där vid en av bergsfötterna. Den där som vetter ned mot Indien, den som rymmer så lustiga särarter av djur. Den som rymmer all skrönas blomster. Så mycket blomster som vi just här i nord har som trädgårdsväxter. Det var inte västut där berget krönte sig ned, eller där hon gav sig norrut, eller för den delen österut. Det var vid slätten, eller det kanske kallas slätterna som det klingade. Vid ett stenlandskap vid en bergsfot nära Tibet, där mellan det solida och det frodiga. En så karg mark att knappt en arm liten buske fanns att vittna där ifrån jag satt, vid en skärm här i Svea. Hos slättlandet där ingen människa bor om än nomadfolk där lever. På slättlandskapet som var så grått i sina bruna nyanser, där tittade det plötsligt fram en räv.

Denna räv såg inte ut som vår nordiska räv, inte heller såg den ut som vår fjällräv.
Denna gömde sig inte. Drog sig inte skyggt undan, eller smög bakom sten. Den bara satt där rak i rygg. Dess dräkt som gick i dämpade färger vilka smälte in med nejd. Där satt räven lämpat genom sina stilla rörelser.

Denna räv var jag tvungen att backa tillbaka till där i dokumentären och trycka på den där 'print screen' knappen.

Sedan har räven varit här som skrivbordsbakgrund då som då genom åren.




Nu var det något annat jag hade tänkt skriva, men det har redan glömts bort. Påtåren i botten av koppen är kallt. Vårluften har svept genom lägenheten och sätter kyla till toffelklädda fötterna. I dag är det påskdagen och jag ska upp och ned till källaren, bära sådant som jag inte har lust att bära. Kanske laga lite av alla de byxor som väntat på symaskinen som nu står nylagad och smord där efter att den började ryka för något år sedan. Och ringa till lillflickan vid havet!

fredag 19 april 2019


Once upon a time there was a gleam of light, but hey, it wasn't so long ago. I sat down with a girl next to me, and we could breathe together. Without the pressure or any other word that follows that sentence.

She was visiting Sweden with her boyfriend, who knows the man that I loved.
So we drank, we barbeque. We had I nice time.
But I remember it like me and the girl never really spoke. Never really laugh.
Of course we spoke. Of course we laugh.
It was summer, early summer.






And out of nowhere, a light arrived.
The girl next to me shined. 
Her boyfriend asked a question, about raspberries.
Oh lord, hope this happened!
Know I get confused. Really hope my memory is true.
She always wanted to pick raspberries.  
All four of us walk a few hundred meters to where the raspberries grow. And it was just the time, as the wild raspberries tastes so good.
I think it was dark, or almost dark. I think the dawn had arrived.
I think we ate raspberries with cream and sugar.
I really hope we did.

I really love that moment.
That she showed herself fair in front of two new people, in a foreign country. And that she shone like a star. On a dark sky a single bright star.





And I do hope I remember your face. I just can't see it. Or if it's me who can't believe that I can see you. But since when do we need to see to feel.

Do hope we'll someday soon meet again. 




"let the beat control yr body"x3 
*umpf umpf*


Draw the line
feel yr spine
embrace yourself
be yr own mate
follow what u can relate
its never over
still we carry
its never to late
to find peace in this state

in this togheter
in the land of the lost
out of nowere
among wondering
sinking lower
still flouting
touch the breeze
hearing hearts
firm we stand
still give in for a new start

shine sister
shine for me
let's shine togher
let's rest in mind
carry the caring
leave moments behind
let's do this besser

everywhere we stand waiting in line
everyever each others paws we keep
beloved sister
beloved sisters
we don't need to remember faces
in no need of names
let's turn away external shame
still we enter that game
still we feel
from torn we heel

figurate from devotion
relate yr emotion


over frozen layers
the cracked-ice
we'll screed to proceed  
giving in for the dice


why our hearts are in longing
why we still singing
to the beat
we do feel this heat
to every song we ever sang
yet we'll always sing
yet in need of our fangs
do in need of our wings

love sister
love brother
love father
love mother
spirits of every emotion
spirits of our devotion
togheter we rest
united we stand
united we breath
among da knowledge
stored in our chest
with love compassion and tranquility
we carry on the be lasting liability
bounded with as without choice
we race our voice
through frequencies
every heart known sequences



hear me sister
we never stand alone
feel me sister
nothing is ever gone
touch me sister
cry your song
scream with me sister
no shout is ever too long
rise with me sister
let's shine our light
rest with me sister
need to fight
direct me sister
we know this sight

between maps of reality
seen it all
felt it all
we who heard
without words
we who did spoke
still we stood as choked
it's ok sister
it's allright
we never really continued
by the rules
of others demands
handling our tools
this we can do
togher we stand
this we will do
walking hand in hand
leaving the never was
still we this can do
every beat by heart
still we do can see
the promised land
near the need of a hand to feel
hey sister
you know, we do can heal




tisdag 16 april 2019


Igår föll jag i missmod.
Varför begrep jag inte riktigt.
Kanske jag bara var svag. Kanske var tiden udda. Kanske någon avbruten spets lossade från sin vaddering, från den där inkapslingen och for runt med blodet.
Kanske jag bara behövde skrika lite.
Fräsa åt det förtret jag har inom mig.
Fräsa ut det förtret jag har inom mig.
Knappt jag vågar.







När fräsandet var över. När maten var i magen. När dvd-skivan vägrade fungera. När allt var skit. När jag inte vågade blunda så fann jag mig på stranden. Liggandes där med det kalla vattnet som slog mot, över min kropp.
Har jag än en gång varit ute till havs. Har jag än en gång strandat mot mark.
Sanden var kall, vattnet isade. Hopkurad låg jag. Jag som trodde jag satt ned, där borta och tittade ut över nejd.
Jag begriper inte vart jag är i världen. 
Jag begriper inte om jag ständigt föses ut mot djup.
Eller om det är nu jag är här.
Mina jag på jag på jag.
Alla försöken.
Allt mot händer som motar bort.
När jag låg där, på, i det kalla. Med det kalla som slog mig över gång på gång. Så hörde jag, såg jag, kände jag. Var min plats var.
Jag lyssnade till det som sades. Jag såg det som gavs och jag kände värmen som åter vände sig till mig. Det som var om en glömska kring något som en gång alltid varit, drog sitt silke över kropp.






tisdag 9 april 2019


Tänker kring den där leken som vi inte lekte så ofta när jag gick på lågstadiet. Tror det bara var i ettan, i förstaklassen som vi lekte den.


Det fanns en stor asfaltsplan på skolgården. Om vi barn ryckte tillräckligt mycket i vår frökens jacka och var tillräckligt många som frågade så gick hon med på att leka med oss i stället för att tala med de andra två fröknarna som huserade i den lilla lågstadieskolan som inhyste tre årskullar.
Leken hette "kom under hökens vingar" den var en snäll lek med fnitter, med den där "bergochdal bana-kittlande:känslan" i magen.
Egentligen kanske jag inte riktigt minns reglerna eller hur själva leken gick tillväga. Men jag ser oss alla hur vi springer där. På sådant där vis som barn springer när de tar i hårt för att det ska gå fort, fort. Med händerna knutna och armarna spända. Med hakan som trycks ned mot nyckelbenen. Den lätt framåtlutande hållningen. Vissa av oss barn sprang utan att hålla kroppsdelarna i styrsel.

Men reglerna var något med att en fröken stod ensam på ena änden av asfaltsplanen. Vi barn stod på den andra. Hon var en hök. Vi var hennes hökungar.
Sedan stod ännu en fröken i mitten av asfaltsplanen. Hon var något helt annat, kanske en räv? Det minns jag inte.
När hökmamman ropade "kom mina barn, kom under hökens vingar" så sprang vi barn över planen, förbi faran för att komma till skydd under hökmammans vingar. Under hennes armar som hon höll utsträckta hela tiden medan vi sprang.
Om en blev fångad av räven så fick en stå med den farliga i mitten och bli farlig själv, vara den som också fångar när det blev dags för nästa vända över asfaltsplanen.
Så räven som blev fler rävar, fångade hökungarna. Hökungarna som blev färre och färre hökungar under flykten av den växande rävaskaran.
Allt medan hökungarna som klarade sig undan rävarna sprang fram och tillbaka över planen. Allt efter att hökmamman bytte sida på asfaltsplanen och ropade in oss hökbarn, till hennes beskyddande vingar. Vända efter vända.

Så sprang vi barn från villaområdet över asfalten där i den lilla lågstadieskolan som rymde tre klassrum, ett lärarsäte och en matsal som egentligen var en gymnastiksal. Det var bara så att borden fälldes ned från väggarna när det var dags för lunch. Fälldes upp från golvet när det var dags för gymnastik. Mattanten som även var städerskan, svepte av golven däremellan.


Minnet är nervkittlande härligt. Ett sådant där minne av gemenskap. Innan vi barn började separera oss från varandra. Innan vi var andraklassare och fröknarna ännu ville leka med oss.
Det blev ju inte samma sak när vi skulle leka själva, även om vi kunde leken.
Det blev inte samma sak när den nya fröken kom till klassen där när vi skulle börja tvåan, vår andra klass.




>>> _<<<
När vuxen ställer sig som vuxen under vuxet bekräftande under vuxet tänk under vuxet backup
När vuxna ställer sig som vuxna under vuxet bekräftande under vuxet tänkande under vuxna backup
(Men tiden är inte nu för de två andra åren på vår lågstadieskola)
>>> _<<<






ett stycke hissmusik || vuxenpopulärmusik



När vi barn där på lågstadiet lekte "kom under hökens vingar" talade vi taktik, eller vi kanske skrek i mun på varandra. Vi kanske lyssnade, vi kanske inflikade, vi kanske försökte inflika.
Vissa av oss sprang rakt på, försökte springa så nära rävfröken som det bara gick. Vissa av oss dröjde lite och sprang först förbi rävfröken när hon jagade andra hökungar som först kom fram till den farliga passagen. Vissa av oss ville bli fångade av räven, för det innebar en kram. Vissa av oss sprang omvägen, ut mot kanten av asfalten.
Visst ville vi alla vinna, visst ville vi alla få den där sista kramen av fröken, av den vuxna.
Visst ville vi alla vinna. Vara den som var kvickast, slugast. Vara den som ensam stod kvar där under hökens vingar, när alla de andra barnen hade blivit räv. För inte ville vi bli räv, när vi var födda som hökungar.
Visst ville vi alla fångas. Bli räven. Få den där kramen som blev så många fler kramar, då vi alla kramade den vi fångade. Blev kramade av den vi fångades av. Kramades av fröken, av den vuxna. Kramades av de andra barnen.

När leken tog slut var det som det alltid var när en lek tar slut. Vi alla glömde det som nyss var efter det där skrattet och gick åt våra olika håll, pysslade med det som vi ville pyssla med. Följde klockan som ringde in till lektion.






ett stycke pausmusik || vuxenvrånghetsmusik



Och som med all lek, finns det ingen vinst, ingen förlust.
Det finns bara det där; den där värmen, de där skratten, den nervkittlande spänningen, den där kramen. De där kramarna.
Och som med all lek är det aldrig roligt när något eller kanske snarare; någon likt några, saknas.

söndag 7 april 2019





Sitter och tänker på Lina. Minns ni henne?! Vi gick parallellt med varandra i våra olika världar. Ibland som var sällan, möttes vi. Pussades och kramades. Skrattade som grät.
En gång i tiden levde vi i samma människogytter. Våra vägar hade där i våra olika städer lett oss samman via två olika människor.
Sedan flyttade hon till den stora staden. I den stad där jag levde under vingarna på ett behandlingshem som var ett av sitt slag i detta rike. Ett behandlingshem för psykiskohälsa. För unga kvinnor som hamnat snett. Som utsatts för övergrepp. Det som gjorde hemmet till ett av sitt slag var att den inte var inriktad för psykisk ohälsa och missbruk. Eller psykisk ohälsa och kriminalitet. Eller för den delen, den där kombon; psykisk ohälsa, kriminalitet och missbruk.
Lina som var så härlig med sitt skratt som kom så högt och i de lägen som var helt rätt. För mig var hennes skratt frihet.
Hon ville komma dit där jag var. Till det hem där jag bodde. Hon var välkommen, mer än välkommen. Vi började nysta lite i hur det hela och jag talade med de på hemmet. Men hon fastnade vid ett förbud. Yttre förbud. Ett sådant som är kommen från yttre människan.
Hon flyttade aldrig in. Hon ringde aldrig det första samtalet dit.
När Lina gick bort. Jag vet inte vad jag ska säga. Det var något som reste sig inom mig. Och sorgen som skrek. En halv, eller en hel månad där efter dog en vän från förr. En som jag under den tiden sällan träffade, allt efter våra val. Men när vi träffades behövde vi inte tala om det som vi en gång sagt till varandra i samförstånd. Då njöt vi av stunden.
Strax därefter Lina, efter vännen, kom den tredje olyckan. En man från min släkt jag alltid blivit så glad av. Ännu blir glad av.

Genom åren har jag tänkt på de som dött. Dagligen. Om än att dagligen kanske inte alltid är dagligen. Jag kan inte sluta. Jag tänker på min vän som dog där efter att våra rikes lagar stängde behandlingshemmet --Men det var ju till trots mest om en fråga om ekonomi och värdebasering att vi inte skulle få hjälp-- Den vän som jag levde med tillsammans där på hemmet. Vi som lämnades.
Jag tänker på min klasskamrat. Han som jag växte upp med. Från små barnsben till sen tonår. Innan hans liv drogs iväg.
Jag tänker på de jag mött under mitt vuxna liv som gått under.
De som gått under från egna händer, från de yttre händerna.
Jag tänker på dem alla. Och jag saknar dem.
Jag saknar dem genom alla våra misstag. Genom all delad värme.
Jag som inte vill att något liv inte ska få levas.
Inte få nå sin sak.













--det känns inte fel att publicera dess bilder, då Lina under sin tid visade att öppenhet inte är fel--
sorgeskratten, de som kan vara så rena! så hjärtans rent klara! att det är okej att försöka slappna av, där, mitt bland allt.





D'::')



och allt vi hör, allt vi ser, allt vi känner. allt det där som nästan stämmer.

lördag 6 april 2019


Have you ever sort of, felt like the character that Bill Murray preformed in the tumbling cinema, Groundhog day? Or when you feel that kind of joy in you, you just can't figure out why your legs don't work. When they don't behave as they should. It's just like when Johnny Depp perform Hunter S. Thompson in Fear and Loathing in Las Vegas. When he's walks in a hotel corridor. That corridor with the rugs that feels hypnotizing. 
Kind of alike those test's. The ones when you stare at a 2D image and suddenly you see 3D or maybe it's 4D. Don't remember right now.

When you walking on the rugs with messy patterns, when the feeling of fear arrives..; and suddenly you are in a bloody hotel. A hotel made by Stephen fuuu- King. And not the later cinema. Bad luck there.. You're in the darn Kubrick version 

and all you 
feel is 
--biip-- 
but it's more like 
@O@OOO\-->_<--OhhAAAh and you don't know why you screaming! 

Or at least, you can't figure out why you still screaming. And then, out of sudden, the laughter.
The endless hysterical laughter.


B-to-da-cause 'n' a dooh; where is what and to the; who hove (--biip-- what's the word, things you can't do?!) giv'in for how-ling in this mess?! Our belief..



The shining! What a heck! Why?! But that’s really not the question, is it.






.:and why does the accordions always felt so darn inviting
>||||<
at the same time as --> never wanna dance to that waltz:.

::