söndag 13 december 2015

.

Hur det än vrids och vänds blir utgångspunkten den samma. Kraften som brist, något som inte är med för att kunna vända på de där stenarna som mest liknar flyttblock, de där jättekasten från förr. Spillet, det nötta och sönderflisade.
Min rygg håller sig rak när människor ser, sedan kröks hela mitt jag. Det inre skriker stundom rakt ut för att ögonblickligen tystas. Försöken till bärandet av smuts och sot, gammalt som nytt. Sedan känslan kring hanterandet av det som ska vara glatt om mitt läge hade skiftat. Nu blir det glada till stress, i vissa fall bördor utan att jag accepterar den ekvationen. Och jag som håglösare.
Tiden passerar, slutna timmar som enbart har utrymme till värjandet och motarbetandet utan att jag är där. Allt som pockar och piggar och kräver ögonblickliga reaktioner, utan att jag är där. Känslan av ett sprött skal som i en dum envishet fortsätter framåt när framfarten egentligen leder mil efter mil bortåt. Frågandes kring hur tacklandet ska gå till. Eller insikten finns, förstår bara inte hur jag ska få ihop det.

Där ute glänser rimfrosten vackert i det elektriska skenet. Himlen börjar sakta få en dov blå färg. Ännu speglar ljusen av sig här i lägenheten på väggarna. Snart kan lampor släckas för en kort stund. Årets längsta natt har passerat.

Den sista november, tunt snölager som sedan länge har smält.
I november och här i december har solen varit framme ofta (även i oktober, det var september som det gråa). Svagt och lågt liggande, men den är där |tacksamt| inte alls som förra året. Genom att ta några handfulla steg är jag inne i skogen som oftast ger lugn. På trettio sekunder står jag mitt bland träd och enbart hör ekandet från människor och motorer innan ljuden sakta klingar av alltefter steg bort, eller för den delen; steg in. Läget där jag bor och bostaden är mer än guld värt, bildligt talat, det generella värdet i ädelstenar skrämmer mest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar