söndag 6 mars 2016

.

Decemberklädnad
Mina dagar som nedslagna. Det är den där labyrinten som ska vandras. Alla vägar jag känner är nu främmande. Den ständiga rörelsen, transformeringen. Hur något så vant kan komma i en okänd tappning. Och medans allt ännu brinner står jag avstannad, lamslagen inför det som utspelar sig. Inspelar sig. I mig.

Klotet fortsätter sin bana kring solen, dagarna blir nya dagar. Solen reser sig på valvet och skuggorna som drar sig undan och visar all smuts som storhet. Ger sken på vad känslan säger som meningslöst, vad den där nästan kvävda rösten säger som nödvändighet.
Jag väljer vad som ska höras. Jag väljer vad som inte ska få rum, väljer vad som ska få form. Det är lätt att glömma. Svårare att förverkliga. Det är en reell möjlighet. Högst reell. Det är nu harangen om den ständiga striden mot, eller varför inte; med, torde följa. Men jag ids inte, kan inte, för jag begriper inte. Jag vill bara vara vän med hela mig. Jag kan begripa ursprung, mer och mer. Minnen, arv. Jag ser tydligt pilarna mellan beteende, symptom och verkan. Det som gör mig pissed off (på mig själv) är att jag såg dem, symptomen (hela tiden), nekade dem bara (hela tiden), tänkte äsch, det ska nog fungera. Det måste ju fungera.

Att ha tiden på sin sida är en av de finaste gåvorna. Att vara i ett behov av det, eller varför inte finna sig i en tidsfrist på nåder (som en lånad bok från biblioteket. Med ett stämplat slutdatum. Eller just ja, stämplar är sedan länge glömt, tiden har på något aber vrängt sig till digitalisering in absurdum. En petitess. Skrämmande sådan när man ser till kalibern på hela karusellen), det är som att ge näring till det tärande.

Känslor som gräver graven. Avtryck som suddas ut med förringandet. Besvikelser som ska bemötas för att kunna släppas eller tas i tu med; allt efter den slutliga vikten. Allt för att gå vidare. Att med tålighet låta skepnader få sina tydliga konturer. Ett pågående gissel som utstakar. Medan allt som sagt brinner.

Jag som less, på mig själv, över mina tankar och känslor och dess yttranden. Eller är det yttrandena som ger tankarna och känslorna. Den saliga röran. Vet inte hur hanterandet ska gå till väga. Medans läkarnas kemikaliegissningslekar pågår, går jag med antagandet som käpp. Det konstruktiva.

1 kommentar:

  1. En molnfri dag kan man se toppen på Mount Everest och i dess skugga glömma helt bort hur små i jämförelse med dess storhet våra mänskliga fotsteg är. Ändå är det just steg för steg vi tvingas att tillryggalägga även dom minsta av avstånden. Kanske inte så relevant sak att skriva men känner igen mig i det där med självbeskyllningar och ständig självkritik. De där ständiga "jag borde ha gjort, borde ha förstått" tankarna- någon sorts efterklokhet, fast inte på ett negativt sätt mot omgivningen utan mot sin själ- förrädiska tankebannor som gör det lätt att glömma bort dom löjliga grunder på vilket just "efterklokhet" ibland vilar på: att man ibland inte kan förstå allting i förväg och även om man gör det så kan ju själva tyngden av det man kämpar med vara mycket större för vissa än för andra. Trotts det så kan jag tycka att ibland och på många sätt så är det ju rätt så positivt att pressa sig framåt- det gäller dock att hitta balansen. Hoppas det blir bättre snart!! =)

    SvaraRadera