måndag 20 juni 2016

.

Alla slag i menlöshet. Det dysfunktionella som den intvättade fläcken. Bärandes. Det är dags att axla av. Än en gång. När minnen täcks över av nuet. Glömskan kring vad som var vad. Är vad.
Vikten om att erinra sig om faktum för att begripa utspelen vars bländande solkatter som väcker sorgen. Att berätta om historien skapar en rotation, en vändning till det oroliga havet. Kasten genom tid och rum. Det som var förvridet och ännu är.
I status rannsakning blir den kröka stora till den lilla som gråter. Det jag inte rör vid med alla ord som talas kring det hela, men som vill röras. Jag måste bli klar.
Skuggor som inte skräms drar igång rullbandaren med klagosångerna. Som i en repetition plöjs fållor, det gamla som väller upp med ny syn, nya förankrade rötter. Begripelsen kring här och nu. Allt det talades om under den där formen med det abrupta slutet landar nu, här i mig, i precis hela mig så där åtta år senare.
 Tiden är relativ, aldrig av relevans. Det som är av betydelse är det som gavs till mig. En väg ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar