tisdag 29 november 2016

Gick igenom stad igår. Svalde mina tårar relativt illa längs huskropparnas knutar. Ensamheten rev hårdare än någonsin och stärkte mig mer än någonsin. Min handväska var opackad. Skalven om maktlösheten inför låsta portar hot med dess tillhörande haranger högg mig svag.
Himlen sken i tusen nyanser. Det ljusblåa på det blåa, tussar av fukt klädde himlen till något som påminde om en sommar. Rätt som det var efter stegen längs bilarnas vägar steg sjukhuskomplexen upp ur mark, resligt mot det jag nyss vittnade.
De främsta komplexen från tiden då regional blev universal. De bär på de fylligaste dofterna. Steg som tas mellan alfabetiska ingångar, mellan olika schabrak i olika nivåer. En, två, kanske fler av dem säger en annan tid, en annan skola, en helt annan epok. Stegen tog mig till de gamla avdelningarna i det gamla huset vars karaktärer renoverats bort till synlig modernitet.
En gång i tiden på slutenvårdens avdelning två för de som gråter sig till möjlig som omöjlig oförstånd, var det vård av annat slag. Där främst herrar vilade efter ingreppen som helade dem. Jag sov där två nätter som barn. Jag gick där mellan herrarna på kvällen innan och morgonen efter de två nätterna jag sov där.
Det var en tid innan väggar slogs ut till större vårdinrättningar, innan reformerna för dårar slogs ned som en blixt efter Günter:metoder (om jag uppfattat, minns det rätt efter vad den där pockettidningen från förr redogjorde). Innan allt blev ännu vitare, innan reglad dörr på reglad dörr fästes mellan det som ska bära.
Uppfattat det som att det var våldsammare på den gamla tiden, när herrarna vilade där, än nu när dårarna vilar genom kemikalieblandningar. Förr, glasen krossades ofta, till receptionsbur, till tavlor som annat. Nu är lagens långa arm ibland på dårars avdelning. Sittandes och vakandes innan säkerhetsbolagspersonal tar över för att sedan lämna över till vårdpersonal. Våldet som knappt längre existerar i någon omfattning sedan ditsatta regelportar tog över och skapade ett nytt forum, för människor som ytterst sällan brukar våld (vs de som inte har den stämpeln) men behandlas som om de inte hade fattning när känslan sätter stopp för normalitet. En rätt klumpig mening av mig, som skulle behöva fortsättas men jag orkar inte det.
Det farliga blev tamt. Väggarna bär rester från tidernas början. Från skepnader jag inte känner till. Från nya tider jag väl känner till. Rester i väggar känner jag väl till.

Berättade historier ska alltid tas med den där nypan salt. Fast det behövs alltid lite socker likväl, bara för smakens skull, så att det som dukas upp inte tappar sin karaktär efter tiden under lock.
Jag är alltid så rädd för att krydda min mat som jag sätter över värme, är så rädd för att förstöra maten jag tillreder. Gåvorna från jord som ges till mig för att tugga och svälja. Jag är bättre på att breda smörgåsar, på råkostblandningar. Rotfrukter som är de godaste, ta rödbetan, hur häftigt och god är inte den?! Vintern som rotfrukternas tid. Hur var det med potatisens hemland. Finns det någon här som gillar rå potatis? Jag gör.

En gång hade jag en ask, tror den var i nysilver(?), i vilket som var den metallfärgad silver.
En gång var en vägg öppen, på en helt annan plats än sjukhus, om än portar låstes hårdare där, även om jag bar nyckel.
När väggen var öppen skrev jag några ord som jag rev itu. Sedan skrev jag några ord om en hund och andra djur som jag stoppad ned i asken som var lite mindre än vuxen handflata. Åhh asken, den hade vackra utstansningar på sig, kringelkrokiga mönster i en oändlighet. Sedan stoppade jag asken i plast och lade ned i öppen vägg så att den föll mellan ned skikten, där strax innan väggen stängdes, allt under förtäljd ensamhet.

Ska träffa en väninna idag som jag inte direkt känner eller kände även om vi tycker om varandra här genom åren. Vi ska ta oss en liten sväng längs skog för att säga ett hejdå innan hon växlar stad. Vi har nog alltid velat möta varandra men ålderskillnader, årens rester, ohälsor och annat har alltid kommit i vägen. Tiden som har slukats även om famnarna har varit öppna. Hjärnor som bitvis fungerar olika med hjärtan som fungerar väldigt lika.
Jag hoppas som alltid när jag ska träffa någon att skvaller som nervositet uteblir. Hppas bara att vi kan mötas (på vilken nivå som) en sista gång som första, mötas med eller utan avstånd.



Och så lite musik från mr. Music himself och med risk för att bli lynchad, introt är det bästa från filmen Lost Highway:


3 kommentarer:

  1. Spenderade större delen av mina första 5 år på sjukhus så jag kan relatera lite till hur det kan kännas =( Sen hade jag kontakt med psykiatrin i princip innan jag började på förskolan. Tydligen var jag "emotionellt instabil" och fick den föråldrade diagnosen "neuros"... Man kan ju undra varför det är så men vissa upplever kanske allting på ett annat sätt än andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. minns väl känslan jag fick av ett inlägg du skrev för ett bra tag sedan. minns inte exakta ord men jag minns meningen tydligt :'(
      kanske förstår någon bit varför du var på sjukhus där i unga år. det gjorde så ont att läsa det inlägget med dina formuleringar att vad jag minns, inte vågade säga något kring det inlägget till dig.

      jag tycker (just nu ivf hehe) oftast att titlar på diagnoser är rätt talande på ett bra vis. sedan blir det mest fel när förklaringarna till titlarna ges utan att de sätts i samband till ens personliga problematik. fast jag är rätt 'tyst' och rädd när jag sitter framför vården vilket har sina själ hit och dit och fram och tillbaka och bla bla bla :) :| :


      kram <3

      Radera
    2. alltså, det var ett instämmande i din sista mening kring den att vi alla alltid upplever allting av samma ting olika. hur annars skulle bråk och missförstånd uppstå höhö eller att vi skrattar åt olika tvserier osv? jag funderar jag med.

      Radera