tisdag 15 november 2016

Ibland undrar jag vart jag reser för att hitta hem.

Gårdagens tanke var att förverkliga en längtan efter en bok. Den ledde mig till en byggnad jag inte gillar, den ledde mig till att sitta ned vid ett bord med andra kvinnor.
Mina knän ville inte riktigt bära mig efteråt, jag med mina ben som kan springa hundra mil.




Vad nu sikt är värt när förvirring drar mig av vägen som rullats ut framför mina fötter. Ögon som grumlas, tårar, kemi, vankelmod, vemod, och bla bla bla och fan och hans moster. Jag vänder mitt ansikte mot människor, men mitt språk är tamt. Jag bjuds på skratt som smittar, den familjära ovanheten <3

Distinkt nöd fräter och helar. Ett förenklat samspel.
Jag saknar dig. Dig. Och dig.






in da sudden case of headphones











1 kommentar:

  1. Hej Ninjan. Jag förstår dig. Man tänker att gamla upptrampade spår borde vara trygga, men jag upplever ofta att de är för rika på associationer, för fulla av känslominnen- det gör åtminstone mig nervös. Ska du gå ut själv eller tillsammans med några? Jag blev själv sugen på krogen när jag läste din kommentar faktiskt. Har dock en fet blåtira som känns sådär att gå ut med..Tror du kommer ha kul i alla fall! Nu vet jag inte vad du vill ha ut av kvällen, men jag tänker att nakenheten är något som står i motsats till ensamhet, den främjar kontakt ändå? Du sa att du brukade längta efter kärleken, vad längtar du efter nu? Vad hoppas du hitta i fredags-vimlet?
    Kram på dig och ha en skitbra kväll nu❤️

    SvaraRadera