torsdag 24 november 2016

Jag spatserar i mitt ingenmansland. Där kärlek är kylan som bränner. Jag bär mitt svalda svärd, den jag drog upp ur stenen. Blodet rör sig genom vener och artärer, sprider ut sig i kapillärerna för att sätta ros på blek kind. Jag vände mitt ansikte mot det öppna, svor mitt amen. Blodet som stannar i min kropp, en kropp som krymper med tuggorna som tas. Det jag sväljer, det jag spyr ut. Allt till stora intet, något som förvaltar mina viskande rytningar till en allmänhet.
Spänningarna som bär genom förbi in. Mina händer tvås genom ett handslag med den som såg men inte förstod. Den handen som ger men aldrig tar.


Historien bärs i mitt bröst, i mitt vatten. Sagornas sanning efter förvrängningarnas aber. Tron som slås ut mot storhetens vidder.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar