tisdag 29 november 2016




Orden som klarheten. Tystnaden som talade. Allt som förtäljts in i mig. Jag stiger ut nu, in ni det som skolades om jag nu hade tro med mig. Tystnaden som det talande.

Vad som än greppats, i mig, när jag sänkts ned. Ursprungets historier ger mig mer än den, det som skrattar och gråter åt om vartannat. Där långt efter.
Mina sinnen förvrider mitt sinne, efter att sinnet förvridits. Där under det som en gång var.
Likväl har jag aldrig varit en duktig människa i bemärkelse, hur duglig jag än må vara.

Jag vill inte det som blir, det blir det det blir. Regnet gav mig möjligheter som följde av det kontrade men:et. Vad handlingarna är värda när händerna jag greppar sliter. När deras egen lyster glittrar hårdare än vändande nöd.


Orden som smärtar mer än slagen, slagen som smärtar än. Nejder som ständigt växer, upp ur det brända. Det brända som aldrig kan gestaltas.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar