onsdag 23 november 2016

sensommaren
Är där igen: Jag som den som är less, på mycket - på de små tingen. Men likväl så är det alltid de små faktorerna som spelar ut sina roller av idioti på ett för hårt vis. Termer haglar, nja, mer regnar de som stjärnfall. 
Har ni någonsin gått eller cyklat i det där duggregnet som mest är ett puderregn? Då när vätan fyller upp hela luften, som att andetagsluckorna av frisk luft inte finns där mellan dropparna, mellan finfördelningarna. Vätan som en massa som ligger i precis hela luften.
Det är mest under så här års det regnet kommer. Och självfallet om du drar en diagonal över cirkeln/rektangeln/kvadraten..öhh.. menade almanackan, till mötande årstid.
Men vätan, den vi behöver för att nå grönskan, den kalla vätan som faller ned som ett puder i ultra rapid och vänt lägger sig mot hud utan att hud blir blöt. Känslan av att puderregnet är en gåva för alla som vågar öppna sina kisande ögon, så där som det lätt blir vid regn, att en kisar helt på per automatik.
Puderregnet finns för alla som vågar se förbi termen regn, för alla som svär över regnet, utan att se eller känna. Ett regn som kroppens största organ bara tar emot utan att stöta ifrån. Ett regn som inte besvärar något levande, ett regn som fuktar det skapade.



Slussades till en för mig ny v-c igår. Min oro kunde dementeras tacksamt nog.

Sedan fick jag ett lite för kort men tillräckligt långt samtal med en hen jag gärna hade haft ett längre samtal med. Det var länge sedan jämställdhetsfeminism, eller vad det nu benämnes som när jag läste om det på nittiotalet, och vad tusan benämns det som nu? Och allt kom från en mun som satt snett mitt emot mig. Behövde inte förklara mig att jag anser att det ska vara lika rättigheter oavsett man som kvinna vilket oftast behövs i dagens läge om det än så är en hon eller han jag talar med.
Mitt i en av världens mest jämställda länder där ingen vågar se på verkligheten, Det är väl mer stimulerande med ryggdunk om hur bra vi är här i nord versus värre ;) mötte jag en som inte satt i defensiv mot begrepp, mot 'vetskap', inte var en lismande jasägare. Känslan av att vara med i The Trumanshow uppstod, kanske mest pga rariteten i samtalet, eller för att jag befann mig i ett område som jag kallar för 'kulisstad'!
Det är ett område som byggdes snabbt under nittiotalet. Det är oftast dyra (priser är visserligen något som är relativt) lägenheter som är inte så välbyggda eller för den delen väldisponerade. Har för mig att hela området byggdes inför en mässa. Sedan ville stadens människor inte bo där, fast det bor människor där. Går man av huvudgatan är alla gator tomma. Alla fönster släckta. Fasaderna till husen är intetsägande, helt utan karaktär vilket iofs ger dem sin karaktär. Människor som jag mött som bott där, bor aldrig kvar. Gräsmarkerna kring området gästas knappt ens av hundar med dess ägare.


Ojsan, tittade just ut och var säker på att det regnade. Var något med kylan här inomhus, hur råheten drar i mig där under skinnet. Visserligen sov, sover jag som en kratta. Då brukar kårar spritta i märgen.


och en till bild bara för att pigga upp onödans ord:



han sade "det är världens vackraste ljus vid den här tiden, det är det här ljuset alla konstnärer vill fånga"
han älskar öppna ytor
han sade "skynda dig nu ninja, solen försvinner vilken sekund som helst"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar