söndag 7 maj 2017

Jag fladdrar med brisen, inom mig resta höga murar. Det som är rotat vid märg får vänta. Drar mig tillbaka för att komma ut, nå fram till något annat än tiden som passerat vars fragment ännu stryker mig mothårs. Som kår på kår från något som aldrig varit men likväl passar in i svunnen tids mönster.
Det är grus i maskineriet. Det är skrämselhicka. Det är vårfloden. Det är hur tider ändrar sig, hur stigar växer igen. Hur gamla huggs fram. Något med hur åren har vridit ur saven från mina register, silats till en annan densitet, till annat stoff.





Utspridd längs fötter ligger askan från tåtar. Förkortade som förkorta. Den där dörren som smälldes hårt igen. När sinnena spelar sina stråkar tvärt, dansar yttringarna på bordet. Sedan är det loppistider, villagata efter villagata bjuder ut överflöd på bord under hela våren. Handlat av kakbakarflickan, något plagg och krukor och visst blev det en kasse med pelargoner. Stärkte mig/gömde mig bakom musik i ören, jazzen. Solglasögonen som for upp och ned över näsryggen och svald nervositet som formade sig till den där klumpen i magen istället för fritt spridd härja mellan i utanför kropp.
Vrängningen, det fria fallet har kastat om sina sjok. Om det än är så att jag nu singlar stilla ned som att jag med brisen tas uppåt är egalt. Ett stundtals lugn slår sin rot, rädslor som smulas sönder vid beröring. Andra som dragit sig tillbaka till skuggorna utan en rest, utan ens ett minnesfragment från deras vibreringar, omskakningar. Sådana där som hugger sig in i venerna när garden är nere. Men har jag inte mitt svärd? Har jag inte min vilja? Modet som det vacklande. Är inte repetitiva tider även de nya? Är inte var avskavd känsla en slipad tand med törst för begynnelsen tills känslan faller in i glömska eller acceptans likt att den kan vändas till en växande ny förgrening?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar