onsdag 17 maj 2017

























Vad som leder mig till nuet, vad som leder mig bort från det som begavs. När det sviktar, den suddiga röran. Om det så är dörrar som åter kärvar, om det så är vilans tid. Världen bjuder ut sina fröjder, jag står ensam i skogen. Där mellan träd insuper jag lugnet, andetagen som kommer av automatik, djupa och fyllande av den klara men mättade luften. Min hastighet är nedskruvad till släntrande när jag tar mig genom skog och mark. Livet kommer närmare. Djuren räds inte, vyer öppnas upp. En inzoomning bjuder till tankeharanger som skönhet. Något som nästlar upp sig inom mig. Allt under vårfåglarnas symfonier. Jag står där ensam i skogen, det är ingen som tar sig ut så när som på hundägare. Koltrasten sjunger med de mest spännande lätena. En röst jag aldrig tröttnar på. Hur rösten går från skör stämma till en elektrificerade brytningar. Sedan att koltrasten har beteenden som väcker leenden hos mig är roligt. Sädesärlan är även den en favorit med sitt näpna vickande av stjärten och mer blyga men likväl nyfikna beteende. Fast jag faller som en fura för de alla fåglar. Även de attackerande måsarna i häckningstider.



Sedan det där med att jag inte längre vet vad jag bär med mig. Jag vet inte vem jag är. För något år sedan när jag såg mig i spegeln bubblade tårar fram. Det var som att möta blicken hos en gammal vän.
Jag ser inte mig, jag ser inte den jag var. Jag ser den jag är efter alla sidor som hårt vänts, pärmar som slagits ihop. Jag ser dem naggade, skamfilade som vill ut under frisk luft. Jag som vill allt under alla år som jag inget velat. Mina viljor spänner sina tåtar kring här och nu. Det som aldrig ska bli igen vibrerar sina tongångar i periferin allt efter steg som tas in i den stora ovissheten. Med minnesstruktur som stomme tar jag mig till det som jag inte vet, till den jag är, till det som kallas livet.
Det svider till i märgen när känslan far till år som förvridits, att strukturerna kunde vara av annan skepnad, att jag kunde ha känt igen min stomme. Om jag så någon gång kommer att göra det. Men allt faller tillbaka till att var sak har sin tid och plats, om den så aldrig infaller.
Vågor nöter bort lager av skydd som möjligheter vilka klistats fast som tapeter över bärande vägg. Jag drar i flikarna. Lager som berättar delar jag förlagt.
Livet som ter sig efter yttringar som glömts tills förnimmelsen uppstår, alltid sådär lätt i efterhand. Den där skildrande nanosekunden genomborrar blockader som hål vilka jag inte kunde tro mig att de fanns. Att ett aktivt medvetande är att vara passiv inför det blockerande. Att mitt lugn inte bär på samklang.


Lägger måsten åt sidan idag. Det är regndag med ett vänt fallande regn. Lampor tänds och morgonkaffet väckte frukosthungern. På min hand finns ett litet myggbett. På armen sitter en nostalgiklocka som jag knappt tar av mig när jag sover. Ser med nyfikenhet fram emot sommaren. Det var länge sedan jag såg fram emot något.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar