tisdag 16 april 2019


Igår föll jag i missmod.
Varför begrep jag inte riktigt.
Kanske jag bara var svag. Kanske var tiden udda. Kanske någon avbruten spets lossade från sin vaddering, från den där inkapslingen och for runt med blodet.
Kanske jag bara behövde skrika lite.
Fräsa åt det förtret jag har inom mig.
Fräsa ut det förtret jag har inom mig.
Knappt jag vågar.







När fräsandet var över. När maten var i magen. När dvd-skivan vägrade fungera. När allt var skit. När jag inte vågade blunda så fann jag mig på stranden. Liggandes där med det kalla vattnet som slog mot, över min kropp.
Har jag än en gång varit ute till havs. Har jag än en gång strandat mot mark.
Sanden var kall, vattnet isade. Hopkurad låg jag. Jag som trodde jag satt ned, där borta och tittade ut över nejd.
Jag begriper inte vart jag är i världen. 
Jag begriper inte om jag ständigt föses ut mot djup.
Eller om det är nu jag är här.
Mina jag på jag på jag.
Alla försöken.
Allt mot händer som motar bort.
När jag låg där, på, i det kalla. Med det kalla som slog mig över gång på gång. Så hörde jag, såg jag, kände jag. Var min plats var.
Jag lyssnade till det som sades. Jag såg det som gavs och jag kände värmen som åter vände sig till mig. Det som var om en glömska kring något som en gång alltid varit, drog sitt silke över kropp.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar