lördag 27 april 2019

In english after the swedish section


Minnen kan te sig så udda och konstigt utan att de udda eller för den där delen, vassa.
Ibland är det ens värld som är udda och konstig. Även den världen som vi vandrar i tillsammans. Den yttre verkligheten.
Ibland är det som den där Alice i underlandet historien. Den av Lewis Carroll. Visst kan den ju ses som ett drogrus, eller ett uttryck kommen av droger.

Jag landade i den historien där under mina gymnasieår. Jag fick hjälp av en bibliotekarie. Vi gick ned i källaren där det alltid fanns så spännande böcker att leta bland. Där hyllorna stod så trångt att en fick veva på en vev så att hyllorna rörde sig i sidled. Den ena efter den andra fick en veva för att komma däremellan hyllorna.
En gång letade jag efter just den boken. Ville inte ha nytryckt upplaga då jag var rädd för att språket skulle ha ändrat uttrycket och att eventuella teckningar inte skulle vara originalteckningar. Jag letade länge där i källaren efter att sökfunktionen på datorn dit hänvisat mig. Men jag fann den aldrig. Frågade en bibliotekarie som kände igen mig efter alla mina besök. Hon sade att hon skulle göra något hon inte fick göra. Ned gick vi tillsammans i källaren och hon öppnade en stor metallport, även den med ett vrede, en port som påminde om en gigantiskt kassaskåpsdörr. In kom vi ett brandsäkert valv. Ett sådant som bibliotekskunder inte fick beträda eller vad jag uppfattade det som, inte fick låna böcker ifrån.
Jag fick låna den boken. Alice i underlandet. Tror mig att det var en förstautgåva.
Vi gjorde det hela lite "hysh hysh" jag och bibliotekarien.

Sedan läste jag boken från pärm till pärm en kväll som blev natt vilket gav över till morgonen. Eller om jag läste den under två tillfällen. Vilket som så minns jag det som att när jag slog ihop pärmen där när sista sidan var läst var det som jag inget mindes av det jag nyss läst. Nollad inför hela historien. Jag försökte minnas det jag nyss upplevt, men kunde inte minnas något. Förloppet var som bortsprunget. Jag bara bar historien i mitt bröst. Och det blev omedelbart en favoritbok som jag bara har läst just där den gången.

För ett tag sedan som kan ses som nyligen mötte jag en stor man som var liten när han kom runt ett hörn. Sådant är inget jag finner som konstigt, utan mer var det bara skönt att se. Det som gjorde lite ont var känslan som lyste genom honom. Mitt hopp om att det jag tyckte mig uppfatta när vi hälsade är sant. Att den känsla jag tyckte mig se inte var solid.

För visst är det ju inte bara jag som uppfattar mig finna världen vi tillsammans går igenom som förvrängd. Jag vill mig tro att vi alla människor uppfattar den så och därefter ställer våra uttryck sig på sina egna vis.
Sedan finns det ju fler världar. Den som vi även vandrar tillsammans om än tillsynes ensamma. Den som ter sig som att den försvinner. Men likt alltid finns där.
Ibland är oron här. Jag hoppas att den inte är behövlig.
Ibland är uttryck aviga. Ibland är de precis som de ska.
Ibland är det som sker fel när det senare blir rätt, om än när senare är.
Vi äro alla duktiga med vår glömska. Men likt är vi även bra på att vara envisa. Vi människor är inte så tokiga på det vi tror på. Det som finns där inne, nära det som resolut slår.




:..

And this is the result after the g-o-o-g-le translation function that I've corrected a bit.
Don't really understand why I'm also writing in english, but hey, since when did I understood what I've done in my life. And I can't really understand if I should post this or not.
But then, what a heck, I'm still alive. So far hohohehe

..:



Memories can look as feel so odd and weird without they are odd or for that part, uncanny.
Sometimes it is your world that is odd and strange. Even the world we walk in together. The reality that’s external.
Sometimes it's like that Alice in Wonderland story. The one Lewis Carroll wrote. Of course, it can be seen as a trip on drug, or an expression of drugs.

I landed in that story there during my high school years. I got help from a librarian. We went down to the basement where there always was so exciting books to look for. Where the shelves stood so close together that one had to crank cranks so that the shelves moved sideways. One after another got their own crank to turn, all too get between the shelves.
Once I was looking for the Alice book. As I was afraid of that the language would have changed the expression and that any drawings would not be the original drawings I didn't want to borrow a reprinted edition. I was looking for a long time in the basement after the search function on the computer referred me there. But I never found it. After all my visits by the years I asked a librarian who recognized me. She said she would do something she shouldn't do. Down we went together into the basement and she opened a large metal gate, this one as well had a rage, a gate that reminded of a giant safe door. We entered into a fireproof vault. Into a place that library customers did not have permission to enter or what I perceived, was not allowed to borrow books from.
I did get allowed to borrow that book. Alice in Wonderland. Believe it was a first edition.
We did it all a little "hush hush" me and the librarian.

Then I read the book from binder to binder one evening into the night which gave over into the morning. Or if it was under two occasions I read it. Well, I remember that when I put the binder together when the last page was read it was like I remembered nothing of what I just read. The whole story was zeroed. I tried to remember what I just experienced, but couldn't remember anything. The process was like blown away. I just felt the story in my chest. And it immediately became a favorite book that I read only that one time.

Some time ago, which can be seen as recently, I met a big man who was little when he came around a corner. This is nothing I find strange, but more like it was just nice to see. What gave in for a little worry was the feeling that appeared through him. Hope that what I thought I understand when we were greeted is true. That that feeling I thought I did see wasn't solid.

For sure, it is not only me who perceives me to find the world we are going through as wry. I want to believe that we all perceive it so and then our expressions set themselves in their own way.
Then there are more worlds. The one we also walk together albeit apparently alone. The one that appears like it disappear. But always is there.
Sometimes the concern is here. I hope it is not necessary.
Sometimes expressions are averse. Sometimes they are just as they should.
Sometimes, what happenings seems as wrong when they later become right, albeit when later is.
We are all good at our forgetfulness. But we are equally good at being stubborn. We humans are not so crazy about what we believe in. In what's in there, close to that's resolutely plucks.







(and now i'm "irritated like a bee" over writing this. not so odd as i might seem)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar