söndag 21 april 2019

Inatt här som nyss var. Somnade jag sittande. Jag vaknade här för någon timma sedan och sitter nu i vardagsrummet. Det var länge sedan jag på mornarna hade kraft att ta mig hit. Eller kanske det heter ro att ta mig hit.

Fisk- och skrattmåsars läten ekar genom köksdörren som står på glänt, dörren som vetter mot den lilla skuggträdgården. Kaffet är här intill handen och svalnar lite lätt.
Här på morgonen vaknade jag sittandes, med glasögonen på näsan och konstigt nog ingen stel nacke.


För många år sedan när jag inte vågade vara i naturen om än att jag var i den under moment, saknade jag den.  
Började titta på naturdokumentärer. Har tittat på alla de hundra. Och hundra på hundra finns kvar att se, när tiden åter är där för att slappna av och njuta av dokumentärer.
Först så visste jag inte vart jag skulle börja, där innan jag trycke på play efter play, då när jag kom på att jag kunde vara med naturen via skärm. Men så lade det sig som självklart att det var vid Himalaya som jag skulle börja.

Bergen har alltid hos mig väckt obehag, men likt gett en vidfylld harmoni som utspelar sig som allt annat än typisk harmoni. Hos mig är det nordanbergen som ger andrum med att lämna mig stum inför allt som bjuds likt påbjuds.

Himalaya med sina unga toppar, som är så vassa och höga, som är ett så vidsträckt bergsmassiv. Att hon är så kallande i sin lockelse, så pass att vi människor dyrkar likt sätter våra liv på spel. Går emot vår natur genom att gå över hennes kropp.

Men det var inte där jag fann fröjden med Himalaya. Det var inte vid K2 eller någon annan topp om än de har väckt och gett tusen tankar. Det var inte vid den sällsamma djungeln där vid en av bergsfötterna. Den där som vetter ned mot Indien, den som rymmer så lustiga särarter av djur. Den som rymmer all skrönas blomster. Så mycket blomster som vi just här i nord har som trädgårdsväxter. Det var inte västut där berget krönte sig ned, eller där hon gav sig norrut, eller för den delen österut. Det var vid slätten, eller det kanske kallas slätterna som det klingade. Vid ett stenlandskap vid en bergsfot nära Tibet, där mellan det solida och det frodiga. En så karg mark att knappt en arm liten buske fanns att vittna där ifrån jag satt, vid en skärm här i Svea. Hos slättlandet där ingen människa bor om än nomadfolk där lever. På slättlandskapet som var så grått i sina bruna nyanser, där tittade det plötsligt fram en räv.

Denna räv såg inte ut som vår nordiska räv, inte heller såg den ut som vår fjällräv.
Denna gömde sig inte. Drog sig inte skyggt undan, eller smög bakom sten. Den bara satt där rak i rygg. Dess dräkt som gick i dämpade färger vilka smälte in med nejd. Där satt räven lämpat genom sina stilla rörelser.

Denna räv var jag tvungen att backa tillbaka till där i dokumentären och trycka på den där 'print screen' knappen.

Sedan har räven varit här som skrivbordsbakgrund då som då genom åren.




Nu var det något annat jag hade tänkt skriva, men det har redan glömts bort. Påtåren i botten av koppen är kallt. Vårluften har svept genom lägenheten och sätter kyla till toffelklädda fötterna. I dag är det påskdagen och jag ska upp och ned till källaren, bära sådant som jag inte har lust att bära. Kanske laga lite av alla de byxor som väntat på symaskinen som nu står nylagad och smord där efter att den började ryka för något år sedan. Och ringa till lillflickan vid havet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar