söndag 7 april 2019





Sitter och tänker på Lina. Minns ni henne?! Vi gick parallellt med varandra i våra olika världar. Ibland som var sällan, möttes vi. Pussades och kramades. Skrattade som grät.
En gång i tiden levde vi i samma människogytter. Våra vägar hade där i våra olika städer lett oss samman via två olika människor.
Sedan flyttade hon till den stora staden. I den stad där jag levde under vingarna på ett behandlingshem som var ett av sitt slag i detta rike. Ett behandlingshem för psykiskohälsa. För unga kvinnor som hamnat snett. Som utsatts för övergrepp. Det som gjorde hemmet till ett av sitt slag var att den inte var inriktad för psykisk ohälsa och missbruk. Eller psykisk ohälsa och kriminalitet. Eller för den delen, den där kombon; psykisk ohälsa, kriminalitet och missbruk.
Lina som var så härlig med sitt skratt som kom så högt och i de lägen som var helt rätt. För mig var hennes skratt frihet.
Hon ville komma dit där jag var. Till det hem där jag bodde. Hon var välkommen, mer än välkommen. Vi började nysta lite i hur det hela och jag talade med de på hemmet. Men hon fastnade vid ett förbud. Yttre förbud. Ett sådant som är kommen från yttre människan.
Hon flyttade aldrig in. Hon ringde aldrig det första samtalet dit.
När Lina gick bort. Jag vet inte vad jag ska säga. Det var något som reste sig inom mig. Och sorgen som skrek. En halv, eller en hel månad där efter dog en vän från förr. En som jag under den tiden sällan träffade, allt efter våra val. Men när vi träffades behövde vi inte tala om det som vi en gång sagt till varandra i samförstånd. Då njöt vi av stunden.
Strax därefter Lina, efter vännen, kom den tredje olyckan. En man från min släkt jag alltid blivit så glad av. Ännu blir glad av.

Genom åren har jag tänkt på de som dött. Dagligen. Om än att dagligen kanske inte alltid är dagligen. Jag kan inte sluta. Jag tänker på min vän som dog där efter att våra rikes lagar stängde behandlingshemmet --Men det var ju till trots mest om en fråga om ekonomi och värdebasering att vi inte skulle få hjälp-- Den vän som jag levde med tillsammans där på hemmet. Vi som lämnades.
Jag tänker på min klasskamrat. Han som jag växte upp med. Från små barnsben till sen tonår. Innan hans liv drogs iväg.
Jag tänker på de jag mött under mitt vuxna liv som gått under.
De som gått under från egna händer, från de yttre händerna.
Jag tänker på dem alla. Och jag saknar dem.
Jag saknar dem genom alla våra misstag. Genom all delad värme.
Jag som inte vill att något liv inte ska få levas.
Inte få nå sin sak.













--det känns inte fel att publicera dess bilder, då Lina under sin tid visade att öppenhet inte är fel--
sorgeskratten, de som kan vara så rena! så hjärtans rent klara! att det är okej att försöka slappna av, där, mitt bland allt.





D'::')



och allt vi hör, allt vi ser, allt vi känner. allt det där som nästan stämmer.

1 kommentar: