tisdag 9 april 2019


Tänker kring den där leken som vi inte lekte så ofta när jag gick på lågstadiet. Tror det bara var i ettan, i förstaklassen som vi lekte den.


Det fanns en stor asfaltsplan på skolgården. Om vi barn ryckte tillräckligt mycket i vår frökens jacka och var tillräckligt många som frågade så gick hon med på att leka med oss i stället för att tala med de andra två fröknarna som huserade i den lilla lågstadieskolan som inhyste tre årskullar.
Leken hette "kom under hökens vingar" den var en snäll lek med fnitter, med den där "bergochdal bana-kittlande:känslan" i magen.
Egentligen kanske jag inte riktigt minns reglerna eller hur själva leken gick tillväga. Men jag ser oss alla hur vi springer där. På sådant där vis som barn springer när de tar i hårt för att det ska gå fort, fort. Med händerna knutna och armarna spända. Med hakan som trycks ned mot nyckelbenen. Den lätt framåtlutande hållningen. Vissa av oss barn sprang utan att hålla kroppsdelarna i styrsel.

Men reglerna var något med att en fröken stod ensam på ena änden av asfaltsplanen. Vi barn stod på den andra. Hon var en hök. Vi var hennes hökungar.
Sedan stod ännu en fröken i mitten av asfaltsplanen. Hon var något helt annat, kanske en räv? Det minns jag inte.
När hökmamman ropade "kom mina barn, kom under hökens vingar" så sprang vi barn över planen, förbi faran för att komma till skydd under hökmammans vingar. Under hennes armar som hon höll utsträckta hela tiden medan vi sprang.
Om en blev fångad av räven så fick en stå med den farliga i mitten och bli farlig själv, vara den som också fångar när det blev dags för nästa vända över asfaltsplanen.
Så räven som blev fler rävar, fångade hökungarna. Hökungarna som blev färre och färre hökungar under flykten av den växande rävaskaran.
Allt medan hökungarna som klarade sig undan rävarna sprang fram och tillbaka över planen. Allt efter att hökmamman bytte sida på asfaltsplanen och ropade in oss hökbarn, till hennes beskyddande vingar. Vända efter vända.

Så sprang vi barn från villaområdet över asfalten där i den lilla lågstadieskolan som rymde tre klassrum, ett lärarsäte och en matsal som egentligen var en gymnastiksal. Det var bara så att borden fälldes ned från väggarna när det var dags för lunch. Fälldes upp från golvet när det var dags för gymnastik. Mattanten som även var städerskan, svepte av golven däremellan.


Minnet är nervkittlande härligt. Ett sådant där minne av gemenskap. Innan vi barn började separera oss från varandra. Innan vi var andraklassare och fröknarna ännu ville leka med oss.
Det blev ju inte samma sak när vi skulle leka själva, även om vi kunde leken.
Det blev inte samma sak när den nya fröken kom till klassen där när vi skulle börja tvåan, vår andra klass.




>>> _<<<
När vuxen ställer sig som vuxen under vuxet bekräftande under vuxet tänk under vuxet backup
När vuxna ställer sig som vuxna under vuxet bekräftande under vuxet tänkande under vuxna backup
(Men tiden är inte nu för de två andra åren på vår lågstadieskola)
>>> _<<<






ett stycke hissmusik || vuxenpopulärmusik



När vi barn där på lågstadiet lekte "kom under hökens vingar" talade vi taktik, eller vi kanske skrek i mun på varandra. Vi kanske lyssnade, vi kanske inflikade, vi kanske försökte inflika.
Vissa av oss sprang rakt på, försökte springa så nära rävfröken som det bara gick. Vissa av oss dröjde lite och sprang först förbi rävfröken när hon jagade andra hökungar som först kom fram till den farliga passagen. Vissa av oss ville bli fångade av räven, för det innebar en kram. Vissa av oss sprang omvägen, ut mot kanten av asfalten.
Visst ville vi alla vinna, visst ville vi alla få den där sista kramen av fröken, av den vuxna.
Visst ville vi alla vinna. Vara den som var kvickast, slugast. Vara den som ensam stod kvar där under hökens vingar, när alla de andra barnen hade blivit räv. För inte ville vi bli räv, när vi var födda som hökungar.
Visst ville vi alla fångas. Bli räven. Få den där kramen som blev så många fler kramar, då vi alla kramade den vi fångade. Blev kramade av den vi fångades av. Kramades av fröken, av den vuxna. Kramades av de andra barnen.

När leken tog slut var det som det alltid var när en lek tar slut. Vi alla glömde det som nyss var efter det där skrattet och gick åt våra olika håll, pysslade med det som vi ville pyssla med. Följde klockan som ringde in till lektion.






ett stycke pausmusik || vuxenvrånghetsmusik



Och som med all lek, finns det ingen vinst, ingen förlust.
Det finns bara det där; den där värmen, de där skratten, den nervkittlande spänningen, den där kramen. De där kramarna.
Och som med all lek är det aldrig roligt när något eller kanske snarare; någon likt några, saknas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar