fredag 10 maj 2019


Vaknar frusen och kall. Världen ter sig så främmande, så nytt. Så skrämmande inför det som är. Det som alltid varit och ännu står. Mellan alla skrymslen, mellan alla vrår. Mellan att som skedde där innan efter fallen mellan de tusen på tusen rummen. Mellan. Om än tiden inte ledde väl, likt ledde den mig hit.

Det är mellan årstider. Våren som är här. Våren som niger in mot sin andra fas. Den andra kinden av vår tid. Skiftningarna med dess yttringar. I min lya här i miljonprojektet. Den som bärs upp av väggar av betong. Där sätter sig kylan. Temperaturen som krupit ned mot femton grader här när jag slog upp mina ögon. Och vätan som faller. Det regnar stilla utanför mina fönster.
Någonstans längtar jag efter sol. Någonstans vet jag att väntan vill väl. Inför tider som burit torkan. Efter tiden som torkan burit.



Jag möter skratten. De som bär sin realitet, sin mask över sorg.
När jag går ut ibland människor möter jag vänheten. De som ser mig. De som sträcker ut handen. De som ger utan att ta.
Jag som den som inte vet hur en möter. Jag möter med tårarna när jag tryggt går där ifrån. Ifrån det som jag ville stanna kvar vid.
Drunkna i den famnen. I den där famnen. Utan skulden. Inför det som varit. Inför det som är. Inför det jag är.



Jag drömmer, och jag drömmer. Jag drömmer om kvinnor som tar mig ut genom port. Lenar såret i min rygg. Håller om mig medan jag gråter.
Om jag kunde sitta där bakpå hästen. Den som leder bort. Den som vi lyfter oss ifrån mot revan i tiden. Där världen ännu står mörk så när som elden. Om jag kunde måla hela min värld.
Tiden ligger som stressen vid min sida. I blod. Genom de där venerna, genom var kapillär, de som flödar ut, genom, mot. Men likt finner jag ro i stunden. Likt stannar sig måsten på rad, som om de lämnar eller bara sätter bredvid. Sätter sig så där som vissa människor gör när en annan människa inte mår bra. Sätter sig resolut och tryggt intill med sin stabila värme. Som om all förståelse finns inför det jag tror jag behöver säga.
Jag sätter mig ned lika så. Satt mig inför det som var. Sätter mig inför det som komma ska.







Jag begriper inte vad jag gör. Vad jag ska göra. Jag gör för jag tror att jag så ska göra. Mina händer som knäpps när önskningarna känns sanna. Mina händer som knäpper sig när jag vacklar inför det jag tror mig känna är sant. Händer som öppnar sig.
Ovant sträcker mina händer ut. Försöker greppa det som inte ska greppas. Drar i de som inte händerna ska dra i. Hör orden som inte ljuder, hör utan att förstå. Men sedan är jag ju en sådan. Som alltid förstår så där långt där efter. Det som ter sig som alldeles för sent.
Hur tiden än har sig tett. Hur tiden sig ännu ter. Står vi alla här tillsammans. Vi som alla bär våra ok. De ok vi inte behöver bära. De som trycker oss ned mot jord, ned, ned, mot det där under. Vi som gråter genom vår sveda. Vi som tror att vi inte är när vi vet vad vi alltid varit. Våra rötter vi inte känner. Vi som vet, att rötterna likt finns.






Och än när allt står som fel, gör vi likt rätt. Förblir fel, då allt har sin rätt




Våra skepnader vi innehar, de som bländar. De som väcker det där hos andra.
Allt vi känner, de som vi inte kan yttra. Allt vi bär. Allt vi behöver. Allt vi bemästrar. Likt finner vi inte orden inför. De sammansättningar som bär vår sanning. De sammansättningar som låter som domen.
Efter slagen vi gick igenom. De slag där ingen vinner. Våra ok, vår börda. Den efter tiden som ännu står. Ännu viner med rappa vindar. Svedan mot vår blick.
Allt som behöver sägas, allt som behöver visas.
Allt vi inte kan säga. Allt vi inte kan visa.
För vi vet.
Vad skuld innebär.
För vi vet, hur skulden tär.
Vi trär vår befintliga smädelse. Där bakom igensydd mun.
Vi härbärgerar, vadderar det som vi vet att ingen ska behöva bära.
Våra svärd inför tiden. Den tid som ännu är, från det som var. Den tid inför det som komma ska.
Vår längtan inför. Vår längtan vi inte yttrar. För hur yttrar en det som inte kan sägas utan att ordens sammansättningar låter som domen när det inte är domen vi vill ge.

Om sanningen står som sann. Om andras sanningar är av annat slag. Lever vi i våra olika världar. De olika världar där vi alla lever. Blinda, stumma, döva inför varandra. Vi som längtar. Vi alla som längtar. Vi alla som inte vet hur vi ska mötas. Mötas utan skulden. Den skuld som inte behövs, men likt där känns så levande med sina krängningar.




Sitter här nyvaken framför skärm. Sitter här med kaffe- som tekopp. En stump brinner i mässingsljusstaken. Den har snart brunnit ut. Det är min favoritdel av ljuset. För när stumpen brinner mot sitt slut, börjar äntligen stearinet att rinna istället för att eldas upp. Rinna ned mot de andra lagren som ligger där i ljusstakens koppformande fot.
Där ligger stearinet från stumparna som än gång brann. Lager på lager av färger. Lager som ser ut som lavan där långt efter vulkanens utbrott. Den där lavan som stelnade med tiden, av luften, av vågornas svall. Vågorna från havet. Den där sältan. Den där sälla vätan. Den som sällan kommer då den bär sin kraft. Den som är så mild efter att dens kraft har omfamnats.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar